Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1 April 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
Fågelsången.
Jag gick helt sorglös och fri på
gatans gångbana. Ingenting oroade
mig, jag kände mig lycklig och nöjd.
Gud var mig nära och vederkvickte
mig. Som jag så går, får jag helt
plötsligt höra en den allra vackraste
fågelsång, ett ljuvligt kvitter, och jag
stannar och undrar varifrån detta kun-
de komma mitt i denna stora sten-
öken med sitt våldsamma buller och
väsen på gatorna. Jo, rätt över mitt
huvud var ett fönster öppet, och i
det stod en, kanske var det två fågel-
burar med sina glada, lyckliga inne-
vånare. Och ändå voro de fångar,
dessa små älskliga varelser. Äh, vad
de sjöngo och prisade Gud! De sjön-
go, så högt de förmådde, utan rin-
gaste tanke på om människorna hör-
de på eller ej. Fastän fångar, voro
de glada och sjöngo. Kanske ville
de ock förnöja mig och andra med
sin vackra, muntra sång. Ack, hur
jag blygdes! Där går jag i full fri-
het. Vill jag gå till höger eller till
vänster, fram eller tillbaka, står det
mig fritt. Skulle icke också jag hava
ställt mig i ett gatuhörn och börjat
sjunga och lova Gud? Men därtill
var jag för feg. Säkert skulle det
ej hava dröjt länge, förrän konsta-
peln där borta i andra hörnet hade
kommit och tystat eller tillsagt mig,
att jag ej fick störa gatufriden. Fån-
garna i buren, de sjöngo och voro
glada, men hur gör du och jag? Fres-
tas vi ej ofta att vara sura och ned-
stämda och sjunga icke alls, fast vi
äro fria? Är det ej både synd och
skam av oss att göra så? Hör på
Paulus och Silas där i fängelset i
Filippi. De voro fångar, med sina
fötter fastslagna i stocken, och ändå
prisade de Gud med sång och bön
mitt i natten. Detta gjorde de så
högt, att alla fångarna i fängelset
hörde dem. Och icke fruktade de
SEGRAR 125
för fångvaktarens eller någon annans
missnöje, ej heller vad följderna kun-
de bliva. Antingen det var förbjudet
eller ej — de kunde helt enkelt icke
hålla inne med den glädje, de kände;
och den fröjd, som fanns i hjärtat,
måste de högt utropa i tack och lov,
i bön och sång. Det går nog ej
så lätt att vara tyst, när Gud fröj-
dar hjärtat. Den fröjden måste finna
utlopp. Nog rynkar en och annan
pannan och tycker, att det bör väl
vara måtta med den där fröjden, och
att man skall skicka sig efter tidens
sedvänja, och att allt bör gå skick-
ligt och sansat till. Ordning i allt
alltså! De flesta tycka mycket om
vacker kör- och solosång och njuta
obeskrivligt av den vackra melodien,
men den där enkla, oskolade sången,
som dock ofta går från hjärta till
hjärta och endast av kärlek till Herren
söker att prisa- Honom, den sången
är ej så populär och står icke alltid
så högt i kurs.
Utmed stora landsvägen fanns —
kanske finns den där ännu — en
liten, låg gammal stuga. Den var sä
liten, att om någon vuxen person ville
stiga dit in, var det bäst att taga av
hatten och ändå böja sig djupt, om
han icke skulle stöta huvudet i övre
delen av dörröppningen. Där utan-
för var ej något staket gärdat om-
kring stugan och inga planteringar,
om ej möjligen någon krusbärs- eller
syrenbuske, knappast ens det. Men
stugan hette Fågelsången. Om detta
namn var det verkliga, eller om den
endast benämndes så efter dess in-
nevånare, vet jag icke. Där bodde
emellertid en ensam, gammal kvinna,
en mycket fattig men salig gumma,
som alltid prisade och lovade Gud
utan att låta sig störas av någon.
Om hon kunde sjunga så fulltonigt,
att det var något att lyssna på såsom
sång, vet jag ej, men hon prisade
Gud på sitt enkla sätt, som hon var
van vid. Så blev hon sjuk, och gran-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
