Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1 April 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
Långfredagsbilder.
Av Fritz Peterson.
En gammal man med sin unge
förhoppningsfulle son och några tjä-
nare är på väg upp till Moria berg.
Den gamle går med sänkt huvud.
Det är en tung vandring. Vid ber-
gets fot få tjänarna stanna kvar. Den
gamle och hans son fortsätta uppför
berget. På en platå bygges ett al-
tare av stenar. Man gör sig i ord-
ning att offra ett brännoffer. Veden,
som sonen har burit, lägges på alta-
ret. Fadern står med offerkniven i
sin hand. I en kruka glöda kolen,
som skola antända offerbålet. Då
höres sonens gripande fråga: »Far,
här är altaret, veden och elden, men
var är lammet till brännoffret?» — jag
avstår från försöket att skildra, vad
fadern kände inför denna- fråga. Drö-
jande säger han: »Gud utser nog åt
sig fåret till brännoffret, min son.»
Men till sist måste fadern säga:
»Det är du, min son, som skall bliva
offret.» Sonen bindes och lägges
ovanpå veden på altaret. Gud höll
dock faderns hand tillbaka. Sonens
band blevo lösta igen. Fadern hade
återfått sin son. Gud hade utsett åt
sig ett annat offer, som fadern offra-
de i sonens ställe.
Några årtusenden ha försvunnit se-
dan offerstunden på Moria berg. Nu
ser jag en annan fader — »Honom,
från vilken allt vad fader heter i him-
melen och på jorden har sitt namn»»
— i sällskap med sin enfödde son
på vandring mot Moria berg. Båda
äro medvetna om vad vandringen gäl-
ler. Sonen, som aldrig dragit sig
undan, aldrig varit ohörsam, böjer
ödmjukt sina knän för fadern och sä-
ger: »Fader, är det möjligt, så tag
SEGRAR 127
denna kalk ifrån mig, dock icke som
jag vill, utan som Du vill.»
Vad måste icke Fadern känna in-
för denna sin Sons ödmjuka bön! Fa-
dern tog dock icke bort kalken, men
Han gav Honom styrka till att dricka
den. Fadern leder Honom närmare
och närmare offeraltaret. Grymma
män gripa Sonen, och tunga gissel-
slag plöja djupa fåror i Hans rygg.
Tror du, att det endast var Sonen,
som kände de smärtsamma slagen?’
Hånande soldater fläta samman
en krona av skarpa törnkvistar och
trycka ned den på Sonens huvud. Var-
je törntagg färgas röd av blod. Tror
du det var endast Sönen, som kände,
huru skarpa dessa törnen voro? Kan
en fader stå känslolös, när hans barn
lider? — Men fadershjärtat måste ut-
stå ännu mera. Den törnkrönte, så-
rade Sonen naglas fast vid korsets
offeraltare. Blodet strömmar ned
från de genomborrade händerna och
fötterna. Korsträt färgas rött av blod.
Här var ingen varken i himmelen eller
på jorden, som grep räddande in.
Gud skonade icke sin Son, utan
utgav Honom för oss alla. Så älskade
Gud — så offrade Gud. Här avmålas
syndens förskräckliga djup, då den
krävde ett sådant offer. Här uppen-
baras kärlekens ännu större djup, då
den gav och kunde giva ett sådant
offer.
Det var i april månad i Egyptens
land. 1 ett israelitiskt hem hade ett
felfritt lamm blivit avskilt från den
övriga hjorden. Den fjortonde april
var inne. Vid aftonoffrets tid fördes
det darrande lammet ut för att slak-
tas. Hemmets dörrträn skulle be-
strykas med lammets blod. Alla hu-
sets medlemmar skulle göra sig redo
till uppbrott från träldomens land.
Påskalammsoffret var frihetssignalen.
Vänner, som sågo det avskilda lam-
met, kunde peka på det och säga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
