Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 9. 1 Maj 1935
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
»Jag slipper i främmande landet mer vara,
Ty löfte jag fått att till hemlandet gå.
På Kristus, det skeppet, jag säkert kan fara,
Fast hotande stormar sig upphäva må —».
Men snart kan det skeppets sista signal
ljuda. Därför, du kära själ, som, ej ännu
varit vid Oolgata och fått fribiljett, skynda
dig i dag, stig ombord på skeppet och
res hem! Ser du ej, att tidens aftonskym-
ning redan breder sig över tidens oroliga
hav? Snart är katastrofen här. Du vill väl
icke förgås?
Och du, som kämpar där ute på vraken,
se,
»Vår livbåt är ute, den heter: Guds ord.
Fort fram med det blodröda tåget!
Det duger att hålla uti.
Ty blodet, ack, blodet är något,
Som kan göra syndare fri.»
*
Jag lyfter upp mina ögon och ser nå-
got vitt glänsa på andra sidan kanalens
strand. Vad är det månne? Det är ström-
men, som där bildar en sjö, och på dess
glittrande vågor simmar en flock vita sva-
nar omkring. Jag befinner mig ju vid »den
dubbla strömmen».
En dag fördes jag upp på dess strand.
Vingbruten fågel helt häniörd såg,
En liten holme i insjön låg,
Lik en smaragd, där solen målar
Den gyllne ramen med sina strålar.
Ett ståtligt svanpar kom stilla simman-
de emot det ställe, där burfågeln tagit plats.
Var det månne för att hälsa honom väl-
kommen? Eller var det för att få något
gott ur deras hand, som gått dit med sina
små påsar? Alltnog, de blevo ej besvikna
i fråga om’ det senare. De, som kommii
från den sjö, där hungersnöden härjat,* för
dem tedde sig strömmen som ett »Gösen»,
som de ej, ville lämna, icke ens under vin-
terns mörka, kalla dagar.
Min värd upplyste mig om att en del
av fåglarna stannade kvar över vintern. När
Tåkern, Fåglarnas sjö. Förf. anm.
SEGRAR 167
sjön frös till, lade de sig på isen med
hela sin tyngd och bröto ned isflaken.
Detta gav »burfågeln» något att tänka på.
Under det han satt och såg på de sim-
mande fåglarna, gingo hans tankar till livs-
flodens härliga stränder, och glad sade han
til svainorna: »En dag lyfter jag mina
vingar till flykt och ilar hän mot det sköna
land, högt ovan skyn, där min Skapare åt
mig berett ett bo. Där, på flodens palm-
beväxta stränder, får jag fri och glad vandra
omkring och, när helst mig lyster, simma
omkring på dess glittrande böljor, som al-
drig beröras av någon storm. Men till dess
vill jag stilla dröja kvar här nere och icke
frukta för kalla dagar, ty:
Jag vilar så trygg i Hans kärleks sköte,
Som länkar de öden, jag går till möte.
(Från sommaren 1934.)
M a t h i 1 d a.
Tillväxt
Av F. B. Meyer.
Växandet är en process, som sker,
utan att vi behöva bekymra oss.
Det var, vad Herren Jesus ville lära
oss, då Han pekade på blommorna
och sade: »Sen, huru de växa!» Äro
de väl, vill Han säga, sönderslitna av
oro? Sträva de, såsom männen strä-
va? Spinna de, såsom kvinnorna spin-
na, tills rygg och fingrar äro alldeles
förbi? Nej, de bara skjuta ned sina
rötter i jorden och vända sina kalkar
mot solen.
Så är allt, vad vi ha att göra, att
se till, att vi äro rotade och grunda-
de i Guds kärlek och nåd samt att
så mycket som möjligt hålla oss i
Guds solsken. 2 Petr. 3:18. Herren
själv skall se till, att vi växa. Den
Gud, som kläder liljorna, vill också
kläda sina barn i en skrud, som an-
står Hans heliga. Det händer ibland,
att jag träffar kristna, som äro myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 04:23:32 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ts/1935/0207.html
