Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. 15 Maj 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
TRONS SEGRAR
i sin vackra blåa och vita dräkt. Snart blom-
mar häggen, och fruktträden få skärvita
knoppar. Huru glada äro vi inte nu över
denna sköna förvandling!
Men vår tanke stannar inte bara vid
undret med naturens nyvakuade liv, utan
vi gå djupare i vår begrundan och påminna
oss påskens förkunnelse om vår kropps upp-
ståndelse till evigt liv.
Nu kanske ni, kära unga vänner, tycka
att talet om död och grav och dylikt är
något som, gäller bara äldre människor.
»Vi som äro unga, vi ha livet framför oss.
Vi likna våren och vilja leva och växa».
— Visst skall ni det! Måtte Gud skydda
er för allt somi kunde skada er hälsa, och
må ni njuta livets dag i verklig och sann
glädje!
Men det händer dock någon gång även
i den vackra vårens tid, att en liten grav-
kulle kastas upp över en liten vit kista, som
gömmer de kallnade resterna av en män-
niskovarelse, som skördats i sin barndoms
vår. Så hände det nyligen i vårt grann-
skap. En liten skolgosse lades plötsligt ned
på sjukbädden, och efter några dagar var
han död. Så stod man i påskens tid om-
kring den nyuppkastade lilla graven, och
det var en ljuvlig tröst för de sörjande
att tänka på huru även vår Frälsare efter
sin död på korset lades i en grav, men
att den oändliga fullhet av livskraft, som
gjorde Hans lekamen levande, är uppstån-
delsens grundämne, så att alla som tro
på Honom få uppstå i härlighet en gång.
Skolbarnen sjöngo så vackert: »Gud, som
haver barnen kär...» och höljde med blom-
mor kamratens vilorum. Tanken sökte fäste
i hoppet att
»döden ej förstörer,
han endast förer
till himlen det som jorden ej tillhörer».
Jag läste en gång en berättelse om en
ung flicka, som länge varit klen till sin
hälsa; och då hon märkte, att slutet var
nära, sade hon: »Jublande skall jag
födas i n iden andra världen». Jag
tyckte detta var det vackraste uttalande
jag hört i dödens närhet. Hennes tankar
hade sitt fäste i de outsägligt sköna ord,
som Jesus på korset sade till den bed-
jande mannen vid sin sida: »Sannerligen
säger jag dig: I dag skall du vara med
mig i paradiset».
Till sist önska vi nu få tillägna oss
aposteln Paulus’ sköna levnadsregel: »Leva
vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi
för Herren. Antingen vi leva eller dö, så
höra vi Herren till». Rom. 14:8.
Eder tant B.
"Jag håller mitt ord."
Det var två veckor före jul. Mycken oro
rådde på brukskontoret. En sten hade kas-
tats genom ett fönster och krossat, utom
rutan, ett bläckhorn, vars svarta innehåll
rann ned på en dyrbar matta.
»Det är alltför illa! För varje dag blir
ni gatpojkar allt fräckare och fräckare. Men
det är för väl, att vi åtminstone fingo
tag på en av er. Ljuger gör ni allesam-
man. Du påstår ju, även du, att du ej
kastat stenen, men därför skall straffet bliva
dubbelt så strängt.»
Dessa ord talades till en mager, trasig
pojke, som stod där, nedhukad och orolig,
framför den upphetsade, vrede chefen, lik-
som väntande på det hotande straffet. Alla
på kontoret trängde sig fram, och kanske
det rann en och annan av dem i minnet en
liknande händelse från barndomstiden, då
han själv var den, som skulle straffas. Men
han kände ej, det oaktat, något medlidande
med den stackars gossen.
»Se på mig, pojklymmel», sade den för-
argade chefen barskt och tog en rotting i
handen. Gossen såg förskräckt upp och
sjönk tillsammans, när han såg rottingen
i chefens hand.
»Ack, var snäll och slå mig ej i dag,
och jag lovar att komma i morgon punkt-
ligt vid denna tid. Slå mig blott inte i
dag!»
Alla skrattade.
»Det skulle vi tro! I morgon, skulle du
vilja komma! På det sättet låta vi ej lura
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
