Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17. 1 September 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
berättelse för er, som ni aldrig få
glömma.
Jag kunde kanske vara omkring
tolv år gammal, då jag en mycket
het dag efter att flera timmar ha ar-
betat ute på åkern kom hem trött,
upphettad och hungrig. På gården
mötte mig min far och sade: »Julius,
vill du göra mig den tjänsten att
med detsamma gå in till staden med
det här paketet?» — Det var unge-
fär en halv timmes väg till staden.
Jag hade ämnat ta mig en grundlig
avtvättning och därpå få mig något
att äta, och sedan hade jag tänkt få
vara med om ungdomens sångövning.
Min fars begäran kom därför mycket
olägligt, och ett ögonblick kände jag
mig frestad att ge ett ovänligt, av-
böjande svar. Det var, menade jag,
väl mycket begärt att fordra detta av
mig, så trött och hungrig som jag
var. Men det var, som om en osyn-
lig makt hindrade mig från att ge det
kärva svaret. Och så sade jag med
glad röst: »Ja, far, jag skall gärna
gå.»
Min lar var tämligen till åren och
inte särdeles stark, alltid vänlig och
älskvärd, och jag visste, att om inte
jag ginge, skulle han själv gå med
paketet.
Ett litet stycke följde han mig till
vägs. Han skulle träffa en person,
som bodde i sista huset i byn. In-
nan vi skildes, såg han så vänligt på
mig och sade: »Tack, käre Julius!
Jag skulle så gärna ha gått själv men
känner mig i dag inte riktigt kry».
Därefter lade han sin hand på min
arm och sade ännu en gång: »Tack,
käre Julius!» och så tillade han: »Tack,
att du alltid har varit min snälle
gosse.»
Jag nästan sprang in till staden
och tillbaka igen. När jag åter nal-
kades hemmet, fick jag se flera av
våra torpare och dagsverkare stå utan-
för på gården. En av dem gick emot
mig och sade under strida tårar:
SEGRAEL. 349
»Ack, Julius, din far! Han träffades,
strax efter sedan du skilts från ho-
nom, av ett slaganfall. Vi buro in
honom, men knappt hade vi kommit
över tröskeln, så var allt slut. Vad
han talade till dig, voro hans sista
ord.»
Jag är, som ni se, en gammal man.
Men hur ofta har jag inte under alla
de år, som gått, med glädje tänkt på
min fars sista ord! Hur skulle det
inte hela livet ha grämt mig, om jag-
svarat honom ovilligt och ovänligt!
Och nu, små gossar och flickor, glöm
aldrig, när edra föräldrar be er om
något, att det k a n vara sista gången
de tala till er!
Om testamenten och gåvor
til! missionen.
Då missionens Herre manar sina
vänner och skaffare att ihågkomma
missionen med testamenten eiler kon-
tanta gåvor, är det mycket viktigt, att
Hans maning åtlydes samt att skrivel-
ser därom bliva riktigt avfattade, ty
därigenom undvikas kostsamma rätte-
gångar och risken att helt andra kun-
na bliva arvtagare än de vilka testa-
mentsgivaren avsett.
Det är också av stor vikt, att tes-
tamenten upprättas, medan givaren är
i besittning av fulla jjälskrafter, me-
dan han kan till fullo bedöma sina
handlingar, samt att förordnandet sker
frivilligt, u’.an påtryckning från andra
personer.
Med kontanta gåvor ställer det sig
betydligt enklare, vårföre vi tillråda
att, där förhållandena äro sådana, att
kapitalet är tillgängligt och utan skada
för givaren kan undvaras, gåvan in-
sändes till MissionssäLskapefs kassör.
För dem, som under sin livstid själ-
va behöva avkastningen av den till-
tänkta gåvan, är ju testarnentariskt
förordnande den enda framkomliga vä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>