Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. 15 December 1935 (Julnummer) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
mana de unga männen att vid bestäm-
mandet av levnadsbana kasta en blick på
missionärens kall Vi böra hålla detta högt
i ära.
Jesus vill, att vi skola hava ett villigt
sinne och ett lydaktigt hjärta; och böra
vi icke vara i stånd att giva detta åt Ho-
nom, som gjorde sin Faders vilja röran-
de vår frälsning till sin mat och dryck,
ända till dess Han böjde sitt huvud i dö-
den och gav upp andan?
Missionären är en såningsman. När han
predikar evangelium1 för en stam, som länge
suttit i mörkret, visa sig tecknen för Jesu
tillkommelse. Rättfärdighetens sol är nära
att uppgå. Flan bebådar dagens ankomst,
då Den skall regera, som äger makt där-
till Och vilken utsikt öppnar sig icke för
oss, då vi tänka på denna gyllene tid,
som, säkert närmar sig!»
»Bågen i skyn slog en gång sin maje-
stätiska bro såsom ett förbundstecken över
den uppstigande offerröken, vilken var väl-
behaglig för Gud; och den glittrande ljus-
skyn över nådastolen uttryckte ofta Je-
hovas välbehag. Detta kunde icke tydligare
ådagalägga närvaron av Förbundets Än-
gel än den oro, som går genom hedna-
världen och bevisar den Helige Andes när-
varo och verksamhet bland dess stammar.
Och att få vara Hans medarbetare, är en
nåd över all nåd. —• Visserligen är det sant,
att missionären i våra dagar är endast ett
trappsteg mot framtiden, och likväl äger
han stora förmåner. Han är känd av den
Gud, som är uppenbarad i köttet, rätt-
färdigad i anden, sedd av änglar, predikad
för hedningarna, trodd i världen, uppta-
gen i härligheten. Är icke detta nog?
Kristendomen skall hava en härlig fram-
tid. Jorden skall varda full av Herrens
kunskap, såsom vattnet täcker havets bot-
ten.»
Det är många årtionden sedan Afrikas
apostel skrivit detta i sin dagbok djupt
inne i Afrikas vildmarker. Men det verk
han började har gått framåt. — Om Gud
giver oss ett nytt år, hoppas vi få mötas
i vår kära tidning igen och vilja då fort-
SEGRAR’ 493
sätta med ännu några berättelser om Li-
vingstones missionsverk i det stora landet.
En fridfull och härlig julhögtid önskas
eder alla, kära barn, av eder
tant B.
Dinginkomo.
Dinginkomos historia är ganska kort. Vad
som föranledde, att han fick detta namn,
vet jag icke. Dinginkomo betyder nämligen:
»Behöva kor». Kanske var det så, att hans
morfar ännu ej’ fått korna som betalning
för hans mor, när den lille gossen föddes.
Alltnog, han fick detta namn. Inte var det
mycken omväxling i hans liv. Såsom en
annan svart liten pojke bars han i ett smut-
sigt skinn på sin mors rygg, tills han själv
kunde krypa omkring på marken och med
fingrarna gripa om den hårda majsgröten,
som ju var den enda läckerhet han fick.
Vid omkring tre års ålder fick han börja
följa med andra pojkar ut att valla, och
nu förärades honom en liten skinnbit om-
kring höfterna.
Så en dag — det var en underbar dag
i Dinginkomos historia ... Hans mormors
mor, »koko», en gammal fattig gumma,
såg i ett nu så förvandlad ut, att han
knappt kunde känna igen henne. Hon ha-
de tvättat sig ren, fått en kjol och något
liknande en blus på sig. O, hon var så
fin! Och lille Dinginkomo hörde, att det
berodde på att hon börjat tro på Gud.
I början var han så rädd och skygg, ty
han hade hört, att Gud var »den store,
store», och det betydde ju detsamma som
»den förskräcklige». Hurudan var då »ko-
ko»? Jo, tänk — hon tittade så vänligt
på Dinginkomo och började tala till ho-
nom1, så han kände sig icke alls rädd
längre. Och en dag — det var hans livs
stora händelse — fick han följa med gam-
la »koko» till missionsstationen. Inte gick
det fort framåt, ty »koko» kunde inte gå
långa stycken, trots att hon hade en kraf-
tig käpp att stödja sig på. Rätt som det
var, måste hon sätta sig ned och vila.
Men omsider kommo de fram. Nu var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
