Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1 Januari 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.13 TRONS
tycka om den, och att den anpassas
efter deras andliga utveckling.
Jämte det att mr Bliss ägnade sig
åt privatundervisning och ledandet av
musikaliska sammanträden tillbragte
han mycken tid med att söka höja
sången i kyrkor och församlingar.
Det var i allmänhet ingen brist på
goda predikningar och föredrag, men
sången spelade vanligtvis en
jämmerlig roll vid gudstjänsterna. Folket
tycktes mestadels icke ha en aning
om betydelsen av att av hjärtat sjunga
med.
Då inträffade en händelse, som
skulle framkalla en vändpunkt i den unge
sångarens liv och öppna för honom
ett område av nästan obegränsat
inflytande. Denna händelse var hans
första möte med Moody. Det är
underbart, huru Gud kan använda en
av sina tjänare att så att säga taga
en annan vid handen och föra honom
mot hans egentliga kallelse och tjänst.
Här var en man, som enligt Guds
rådslut skulle lära miljoner
människor att sjunga sina sånger, och som
ännu rörde sig inom sitt yrkes
trånga gränser och omedvetet väntade på
att dörren till en vidsträcktare
verksamhet skulle öppna sig för honom.
Och ej långt från denne väntade en
annan Guds tjänare, vars
väckelsepredikningar hade rört tusendens och åter
tusendens hjärtan, på en som kunde
sjunga evangelium. År 1869 möttes
de båda. Mr Bliss berättar om
denna upplevelse på följande sätt:
»Jag kunde vid denna tid ha varit
i västern ungefär fyra år och hade
på återresan från en eller annan
sångturné tillbragt flera söndagar i
Chicago utan att ha sammanträffat med
herr Moody. Min hustru och jag
gingo ut en söndagseftermiddag för
att promenera en stund före mötet.
Då vi gingo utmed Clark street stötte
vi på ett möte, som hölls i det fria.
Talaren var ingen mindre än Moody.
SEGRAR
Hans heliga allvar drog mig genast
till honom, och då han till slut
uppmanade de kringstående att följa
honom till den sal, som hyrts för
mötesändamål, läto vi icke säga oss detta
två gånger. Den broder, som i
regel brukade anföra sången vid
Moo-dys möten, hade denna gång uteblivit,
och det var därför tämligen beklagligt
ställt med sången. Jag hjälpte till,
så gott jag kunde, från den
avdelning av lokalen, där jag tagit plats,
och därigenom fästes evangelistens
uppmärksamhet vid mig. Efter mötets
slut ställde han sig i dörren och
skakade hand med den ene efter den
andre av de utgående. Slutligen kom
turen till mig, och det dröjde inte två
minuter, förrän Moody tagit reda på
både mitt namn och min historia och
därtill tagit det löftet av mig, att om
jag tillfälligtvis befann mig i Chicago
någon söndagseftermiddag, så skulle
jag hjälpa honom med att leda
sången. Detta var början till vår
bekantskap. Från den stunden sjöng
jag ofta i mr Moodys möten såväl
på eftermiddagarna som kvällarna.
»Var i all världen har den
mannen uppehållit sig, att han inte för
längesen blivit känd i Chicago?»
frågade mr Moody. »Man skulle
knappt kunna tänka sig, att en
sådan sångare sedan fyra år bott i
närmaste närhet, utan att jag hört något
om honom.» * , (Forts.)
Något för barnen.
»Nyårsklocka, klinga uti nattlig tid,
och med klangen bringa till oss alla frid!»
»Tack, o Gud, för år som gått!
Tack för all den nåd vi fått!
O, låt detta nya år
bringa frid i sina spår!»
KÄRA BARN!
Vi vilja nu fortsätta med ännu några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
