Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1 Februari 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.13
TRONS SEGRAR
Men även namnen på några av
dem, som under förföljelsen ledo
martyrdöden i Kartago, äro tecknade på
historiens blad med outplånlig skrift.
Bland dessa nämnes i synnerhet en
ung, förnäm kvinna, Vivia Perpetua.
Hon var endast 22 år, var gift och
hade ett spädbarn vid bröstet.
Hennes man nämnes icke i den
berättelse om dessa händelser, som blivit
bevarad åt eftervärlden; man har tänkt
sig den möjligheten, att kanske just
han var den som angav henne för
myndigheterna. Fastän ännu ej döpt,
blev hon en dag fängslad tillsammans
med en liten flock kristna.
Vid underrättelsen härom skyndade
hennes fader till henne i fängelset
och sökte avhålla henne från att låta
döpa sig; men hon pekade på en pä
marken stående vattenkruka och
sade: »Kan man kalla denna kruka
annat än vad den är? Icke heller kan
man kalla mig annat än vad jag är,
och jag är en kristen.» Fadern blev
utom sig av förbittring och störtade
sig rasande över henne. Men hon
höll fast vid sin bekännelse och blev
en kort tid därefter döpt i fängelset.
Några få dagar senare blev hon
tillsammans med en del andra kristna
förd in i det inre fängelset. »Jag
blev förfärad», säger hon, »ty jag hade
aldrig sett ett sådant mörker.» Där
var packfullt av fångar och en
kvävande hetta. Och Perpetua var uppriven
av ångest för huru det skulle gå med
hennes lilla barn, som hon måst lämna
ifrån sig. Emellertid utverkade några
av diakonerna, genom att giva
fångvaktarna en hög betalning, att de
kristna fingo en mildare behandling.
De fördes till ett bättre fängelse, och
Perpetua fick tillåtelse att ha sitt barn
hos sig. »Då blev fängelset ett slott
för mig», säger hon, »så att jag ville
hellre vistas där än på något annat
ställe.»
Vid denna tid hade Perpetua en natt
en märkvärdig dröm. Hon såg en
stege av guld, som räckte ända upp
i himmelen, men den var så smal,
att blott en i sänder kunde gå
uppför den. Vid foten av stegen låg en
fruktansvärd drake, som sökte
avskräcka dem som ville komina upp. Då
såg hon sin broder, Saturus, ,som
ännu icke var fängslad men senare
angav sig själv som kristen, gå
uppför stegen, och då han kommit ända
upp, vände han sig om och ropade
till henne: »Perpetua, jag väntar på
dig; men se dig för, så att icke draken
biter dig!»
Härtill svarade hon: »Den skall
icke kunna skada mig, när jag går i
vår Herres, Jesu Kristi, namn.» Och
hon tog nu mod till sig, satte sin
fot på drakens huvud, kom lyckligt
uppför stegen och såg nu till sin
förundran en omätlig, stor trädgård,
varest där satt en, som var klädd
såsom en herde, och omkring honom
stodo många tusen människor i vita
kläder. Då han fick ögonen på
henne, sade han till henne: »Välkommen,
mitt barn!» Han kallade henne till
sig och gav henne något att
vederkvicka sig med. Och från hela den
vitklädda skaran, som stod
runtomkring, ljöd ett mångstämmigt »amen».
— I detsamma vaknade hon men hade
kvar en obeskrivlig, salig
förnimmelse av vad hon upplevt i drömmen.
Hon berättade denna för sin broder,
och det stod klart för dem bägge,
att stora lidanden väntade dem och
att de intet hopp mer hade för denna
värld.
Då det blev bekant, att hon skulle
förhöras, kom hennes gamle fader
ännu en gång för att söka avråda
henne från att bekänna Kristus. Han
sade, att han alltid hade hållit mest
av henne bland alla barnen. »Gör
mig icke till skam för alla
människor!» ropade han. »Tänk dock på
ditt barn, som måste dö, om du dör!
Låt de höga tankarna fara, och gör
oss icke olyckliga allesamman!» Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
