Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. 15 Februari 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
~ 75
Den sista sång makarna sjöngo
tillsammans var den bekanta:
»Jag vet ej, när klockan för mig skall
slå
Och Herren mig låter mitt hembud
få,
Men jag vet, att i ljus skall jag se
Honom då,
Och det bliver härligt för mig.
Och det bliver härligt för mig etc.»
Första versen på engelska:
»I knovv not the hour when my Lord
will come
To take my away to His own dear
home;
But I knovv that His presence vvil]
lighten the gloom;
And that will be glory for me.
And that will be glory for me etc.
(Texten är av P. P. Bliss, musiken
av J. Mc Granahan.)
Den djupa rörelse, som gjorde sig
förnimbar i varje ord, grep
åhörarnas hjärtan mycket djupt, och det låg
liksom avskedssmärta över hela
mötet.
Därefter träffades förberedelser för
ett längre uppehåll i Chicago och
i det egna hemmet, där föräldrarna
ämnade fira jul tillsammans med
barnen. Innan han tog farväl av sin
lille gosse ännu en gång, bad han
tillsammans med honom; och på
tröskeln yttrade han, sedan han tagit
avsked av honom: »Jag hade nog hellre
velat stanna här, om det så vore Guds
vilja, men jag måste fullborda min
Herres verk.» Detta var hans sista
ord, med undantag av ett telegram,
som han sände från järnvägsstationen
med följande innehåll: »Skall fredag
kväll vara i Chicago. Gud välsigne
eder!» Efter telegrammets
avsändande reste de båda makarna till en
annan bestämmelseort: himmelen. En
fruktansvärd järnvägsolycka avklippte
deras levnadstråd. Vid övergången
av Ashtabula-klyftan gav järnbron
vika, och tåget störtade med de 160
passagerarna ned i den tillfrusna
floden. I ett nu stodo nästan alla
vagnarna i lågor; de flesta passagerarna
funno en hastig död. En av de få
överlevande har givit följande
skildring av katastrofen:
»Snön nere i dalen gick mig
nästan till höfterna, så att jag kunde
blott långsamt komma framåt. De
sönderslagna vagnarna stodo i
flammor, och den från öster kommande
vinden vräkte tunga snömassor över
tåget. Jag hade ännu inte klart för
mig, att människor hade omkommit.
Sedan jag burit en skadad dam in i
maskinhuset — den enda byggnad,
som fanns i närheten — var jag
alltför utmattad för att ännu en gång
tillryggalägga den mödosamma vägen,
men jag kunde från den plats där
jag befann mig iakttaga något av vad
som försiggick. Jag kände ingen av
passagerarna utom herr och fru Bliss,
och dessa kände jag blott till
namnet. Vid tågets nedstörtande lyckades
det herr Bliss att trycka ut en
fönsterruta, genom vilken han hoppades
kunna rädda sig och sin hustru. Den
sistnämnda var dock så inklämd, att
det icke fanns någon möjlighet att
befria henne, och så stannade han
kvar hos henne och dog med
henne.»
Liksom Elia blevo de i en
brinnande vagn upptagna till himmelen.
Herrens ledning med sina barn är
ofta outgrundlig, men en gång skola
vi fullt förstå, varför det ena eller
andra måste ske. Vad Gud gör, är
alltid det bästa, och när vi icke förstå
Hans vägar, ha vi intet annat att
göra än att barnsligt förtrösta på
Honom, tills vår tro förbytes i
åskådande.
Övers, av J. S—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
