Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. 15 Februari 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.78
TRONS SEGRAR
»Men var har du fått detta papper ifrån
då, du lilla?»
Dorotea blev röd och stod där som1 en
anklagad.
»Ja har tagi de från pappas pulpet Ja
skulle — skulle ha papper till å måla på
— å så tog ja de ja hittade å frågade
inte pappa. Men du talar väl inte om de,
säj, gör du de?»
»Jo, det ska jag nog göra, mitt barn,
men jag tror, att han bara blir glad att
få igen det. Och nu kan du säga till din
mamma, att allt ska bli bra. Din. pappa
ska inte resa ifrån dej.»
Han kysste den lilla flickan. Men hon
förblev stående en stund.
»Får ja — får ja säj farväl till Tommy?»
stammade hon.
»Du söta lilla varelse!» ropade frun och
kysste henne hjärtligt.
»Tommy får gå me dej hem igen,»
svarade domarem och log vänligt. »Jag vill
för allt i världen inte beröva dei din
Tommy. Så, Tommy, nu får du gå med din
härskarinna.»
Dorotea fick hunden på sin arm igen
och gick bort till dörren. Men där
kastade hon en vemodig blick på innehållet
i det bruna paketet.
Domaren samlade sakerna, packade in
dem och gav dem åt Dorotea. Mien ändå
såg det inte ut, som om hon vore riktigt
nöjd. Saken var den, att hon nog var
glad att få sina leksaker tillbaka, men hon
ville också ge ett offer för pappa, och
det skulle domarem ha.
Hon stod en stund, så tog hon kon
och sade: »Denna kan du få, och så denna
vackra tavla också, därför att du ä så snäll
mot pappa.» Hon sade det med en min
av allvar, som- förrådde det största offer.
Domaren höll på att säga: »Nej tack!»
då en blick från hans hustru förmådde
honom att fa emot och tacka till.
Morwetl blev naturligtvis frikänd, och
deras jubel var stort.
»Ja, jag visste nog, att Gud skulle
hjälpa,» sade hart till sin hustru. »Det såg
mörkt ut era tid, och tvivlet ville tränga
sig inpå mig, men se — Gud hjälper! Ja,
underliga äro Hans vägar, underligt Hans
sätt att regera.»
»Ja, så säga vi Gud ett tack för allt
ändå,» sade hustrun med tårar i ögonen.
Nästa jul fick Dorotea ett stort, brunt
paket med många rara saker i. Domaren
hade inte glömt henne.
Somliga sade, att domaren; hade blivit
djupt gripen i sin själ vid denna händelse.
H;ur som helst, han hade lättare nu än
förr att tro, att era anklagad människa
kan vara oskyldig.
Något för barnen.
(Forts.)
Men bland alla dessa dystra händelser
och stora svårigheter fortsatte
gudsmannen sitt arbete. Han predikade två
gånger varje söndag, vanligen för stora
å-hörareskaror, vilka stundom uppgingo till
tusen personer. Det var för honom en
stor glädje att här, där ingen annan
någonsin predikat korsets evangelium1, få
förkunna Herrens frälsning. Han såg sig som
en banbrytare och säger om sitt arbete:
»Vi äro vägröjare och medhjälpare.
Kommande tiders missionärer skola belönas med
omvändelser vid varje deras predikan. Må
de icke förglömma väktarna — oss, som
arbetade under den dystra natten. — —
Även vi tjänade uppriktigt vår Mästare
och förkunnade samma evangelium, som
de skola förkunna». — »Må Gud i sin
barmhärtighet tillåta mig att uträtta
något för Kristi sak i dessa mörka trakter»,
var hans hjärtas ständiga bön.
Många gånger anfölls Livingstone av
feber, och ofta led den lilla expeditionen brist
på livsmedel. Mycket regn föll, och ofta
måste de vada över floder och fingo
således gå genomvåta nästan dagen igenom.
Stundom’ mötte de vilda krigare, som
mycket besvärade deras genomtåg. Men _
landet, där de färdades, kunde stundom förete
en vacker natur och påminde om missio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
