Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1 Mars 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
~ 93
Min kamrat läser ett Guds ord, och
sedan böja vi våra knän inför den
levande och helige Guden. Guds
Ande kommer mäktigt nära. Han tar
hand om våra hjärtan och för oss ut
i bön och förbön. Nöd för de
ofrälsta i samhället griper oss. Det blir
rop från hjärtedjupet till Honom, som
kan frälsa själarna från den eviga
döden. Men efter nödropen kommer
Gud med hugsvalelse. Bönen
förvandlas till tack och lov för att slutligen
mynna ut i stilla, ljuvlig tillbedjan.
Då vi rest oss från vår knäböjande
ställning, tyckte vi, att bönemötet
varat blott en liten stund, men då vi
se på klockan, finna vi, att inte bara
minuter ha gått, utan timmar. Vi bli
häpna över att tiden gått så fort, men
det är ju en ganska vanlig erfarenhet
för sanna tillbedjare: tiden går alltid
för fort, då de komma inför Gud.
Men trots välsignelsen av att få
komma ut i bön och förbön greps
jag av en smula beklämning, när jag
såg på klockan. Affärerna voro
nämligen stängda för nära en timme
sedan, och vi voro utan fotogén för
söndagen. Det lilla, som fanns på
lampan, var så litet, så alltför litet
för söndagens behov, och intet fanns
på kannan. Några systrar hade sagt,
att de önskade komma till oss på
söndagskvällen kl. 6 för att ha ett
bönemöte; och med tanke därpå såg det
verkligen mörkt ut. Dock beslöto vi
att lägga saken fram inför Gud i bön.
Söndagseftermiddagen kom.
Lampan tändes kl. halv fem. Vid
sextiden kommo systrarna, såsom det var
bestämt. Min kamrat läste även nu
något ur bibeln, och sedan förenade
vi oss i bön. Det blev en stund
inför Guds ansikte. Han själv lade
böneämnena med tyngd på våra
hjärtan, och det blev stundom verkliga
nödrop för andras själar. Men —
Gud vare lov! — det stannade icke
med bön och nöd, utan Gud förde
oss igenom, så att det blev lov och
tack till Honom, som lyssnar till sina
barns böner och även svarar på dem.
Till slut blev det för oss alla —
liksom på lördagskvällen — att komma
ut i denna stilla, underbara
tillbedjan inför Herrens ansikte, som är så
efterlängtad för alla sanna bedjare.
1 sådana stunder glömmes allt, som
är nedanefter, för detta stora, att få
dväljas i den helige Gudens
närvaro.
Vid bönemötets början hade min
kamrat och jag suckat till Gud om
välsignelse över vårt lilla
fotogénför-råd, och sedan hade vi nästan helt
och hållet glömt det. Men nu var
bönemötet slut. De övriga
systrarna hade gått, men en stod kvar
innanför dörren, färdig att gå. Just när vi
stodo där för att säga adjö till henne,
kommo vi — min kamrat och jag —■
plötsligt ihåg vår fotogénbrist, och
helt ofrivilligt ropa vi varandras namn
med tillägget: »Lampan brinner!»
Ja, lampan brann lika klart, som
när vi tände den vid halv femtiden.
Vi titta båda två på våra klockor.
Båda fattas tjugu minuter i tolv. Vi
skynda bort till lampan och se efter.
Där är lika mycket olja på den, som
när vi tände den för sju timmar sedan.
Vi kände båda, att vi stodo på
heligt rum. Gud hade låtit oss få se
en skymt av sin härlighet däri, att han
välsignat fotogénen för oss, så att det
lilla förrådet hade räckt så många
timmar. Det blev för oss ett bevis
på att »den Gud, som var på Elias
tid, är densamme än.» Ära vare Hans
namn!
El. D-ni
Såsom vi endast under natten kunna
se de klara stjärnorna, så framstråla
Guds ords skatter för oss i livets
prövningar och lidanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
