Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. 15 April 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
149
t rån
Brev från Gullvi Carlsson.
Min första by resa.
Det var onsdagen den 19 febr. som vi,
syster Annie Johansson och jag, gjorde
oss i ordning för att besöka en av Taiyoh
utstationer, som ligger omkring tre
svenska mil från Taiyoh. Alltså skulle jag nu
få följa med ut på min första byresa i
Kina.
Vid åttatiden på morgonen anlände vårt
»ekipage» — en kärra med två stora hjul
samt försedd med tak. Detta tak består
av en trästomme, överspänd med tyg;
taket är välvt och bildar väggar på tre
sidor, ungefär som suffletten på en
barnvagn. Kärran drogs av en häst och en
liten åsna. Dessa gingo ej i bredd, utan
åsnan gick före och hästen efter. Vid halv
niotiden började vi vår färd, och fast inte
vägen var den allra bästa, så gick allt bra,
och vid tretiden på .e. m. voro vi vid
målet.
Snart sutto vi på »kangen» inne hos
evangelisten. O, vad det smakade bra med
kinesmat då, och vad fint det gick att
äta, fast man hade varken kniv eller
gaffel utan bara två träpinnar!
Siå togo mötena sin början. Det var i
första hand meningen, att det skulle bliva
möten för kvinnor; men också många män
kornmo med, i synnerhet på kvällarna.
Många ’kvinnor koranio både från den byn
och andra byar däromkring. En del
kom-fflo kanske av nyfikenhet. Syster Annie
hade varit där förut, men det var ju en
»ny» med denna gången. Dock förnummo
vi, att där voro också sådana som
kornmo ;med längtan i sin själ efter att lära
känna den ende sanne och levande
Guden.
En dag säger syster Annie: »Kanske
du och bibelkvinnan skola vittna om Gud
i morron f. m.?» Jag lovade att försöka,
fast jag undrade, hurudant möte det skulle
bli. »Månne kvinnorna skola förstå mig?»
tänkte jag.
Så kom den påföljande dagen. Klockan
ringer till möte, kvinnorna samlas, och
efter sång och bön skall jag då försöka
avlägga ett vittnesbörd om min Frälsare
inför dessa kvinnor på deras eget språk. Det
sker under innerlig bön till Gud om Hans
välsignelse och hjälp. Nu och då insköt
jag frågan: »Ni tong puh tong?» —
»Förstår ni?» Då de alla nicka på huvudena
och säga, att de förstå, så fylles den unga
missionärens hjärta av tacksamhet till Gud
för nåden att få säga något till dessa
kvinnor om Honom, som är mäktig att
lösa dem från synden och giva dem frid
i hjärtat.
Tack, alla kära vänner, som bedit för
mig oclr mina språkstudier under den tid
som gått! Gud löne eder! Jag önskar
innerligt, att ni vilja fortsätta, ty ännu är
bara början gjord.
Det ena mötet avlöser det andra, och
så annonseras det sista mötet på
söndagskvällen; det är böne- och vittnesbördsmöte.
Den första, som avlägger vittnesbörd, är
en gammal gumma, som varit djupt
sjunken i synden, men som fått erfara blodets
renande kraft i sitt liv. Halleluja! Då jag
ser och hör henne aviägga sitt vittnesbörd,
under det tårarna rulla nedför hennes
kinder, så kommer osökt till mig vad
Jesus en gång sade: »Den som fått litet
förlåtet, han älskar också litet, men den
som fått mycket förlåtet, han älskar
också mycket.» Luk. 7:47.
Ganska många avlägga vittnesbörd och
omtala, vad de fått erfara i gemenskap
med Flerren. Efter vittnesbörden följer
bönemöte. Bredvid mig ligger en ung
kvinna, som en gång haft det gott med Gud,
men som sista tiden gått tillbaka i sitt
andliga liv. Nu gråter hon och beder om
förlåtelse och rening, och åter . och åter
hör jag henne säga: »Jesus, jag vill följa
Dig!» Så förnyas den kvällen förbundet
mellan Gud och denna själ. Ur mitt eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
