Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. 15 April 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
lidande tänka på dem. Ty vad var
det som härjade deras liv? Synden,
och kanske just den synd, som de
sedan inte kunde bli kvitt. Och samma
synd står också frestande till reds vid
vår hjärtedörr. Kanske ha vi till och
med i tanke och begär släppt in den i
hjärtats fördoldaste rum, och då är det
endast Guds stora nåd, som väckt oss
till besinning. Vi ha således intet alls
att yvas över. Låt oss i stället bedja
för de gamle, bedja även där vi
närapå förlorat hoppet, vetande att för Gud
är allting möjligt.
Ingen vill bli gammal, och ändå
skola vi bli det, om vi få leva. Hur
skall månne ålderdomens höst bli för
oss i så fall? Ja, vi skapa vår
ålderdoms glädje och förbannelse just
nu, ej bara i de stora händelserna
utan också i vardagens småting och
små avgörelser. Det är ansvarsfullt
att vara ung. Ansvaret kunna vi
kanske slå ifrån oss, men en gång
kommer det ändå i allt sitt allvar att
läggas över levnadens höst. Må
därför vår ungdomstid för oss alla bli
sådan, att den ej under kommande
år blir för oss en källa till mörker
och blygd och skam. Må vi komma
ihåg, att de redligas väg för uppåt
och att ödmjukhetens och renhetens
och den sanna gudsfruktans väg är
livets enda och rätta kungsväg, livets
enda sant lyckliga väg.
J. L.
Något för barnen.
David Livingstone.
(Forts.)
Den 13 febr. 1858 hölls avskedsmiddag
för doktor och fru Livingstone. Fru Mary
Livingstone skulle nu åtfölja sin make på
hans nya, förestående färd. Smärtsammast
av allt var skilsmässan från barnen. Trots
SEGRAR 159.
all brådska och omsorg rörande
utrustningen för resan tog han sig likväl tid att
skriva några avskedsord till dem, ur vilka
följande må anföras: »Min käre Tom! Jag
lämnar snart detta land, och då vill jag
anbefalla dig i Hans omsorg, som aldrig
slumrar och som aldrig sviker dem som
förtrösta på Honom. Om du utväljer
Honom fall din vän, så skall Han vara dig
för mer än varje annan följeslagare. Han
är len vän, som sluter sig närmare dig än
en broder. Må FI,an förläna dig’ nåd att
söka Honom och att tjäna Honom! Jag
har intet bättre att säga dig än att Gud
är din tader, Jesus din frälsare och den
Helige Ande din heiiggörare. Utvälj
Herren, och du kan känna dig trygg! Intet
ont skall då vederfaras dig. Jag hoppas,
att du fort skall tillväxa i kunskap, så
att du blir skicklig för Guds tjänst i denna
värld.»
Den 10 mars 1858 avseglade David
Livingstone från Liverpool, åtföljd av sin
hustru, deras yngste son Oswell samt
medlemmarna av den under hans ledning
stående expeditionen. Åt var och en av drm
sökte han giva den plats och det
uppdrag, som bäst passade hans begåvning.
Allvarligt manade han dem att allestädes
iakttaga ett värdigt uppförande, på det
de måtte hedra den nation, vars
representanter de voro, samt genom ord och liv
söka främja kristendomens seger bland
Afrikas inbyggare. »Vi komma till
infödingarna såsom representanter för en högre ras
och såsom tjänare hos en regering, s o m
önskar upplyfta de
förtrampade släktena av den mänskliga f
a-in i 1 j e ii. Vi äro bekännare av en
välsignad, helig religion och böra genom en
samvetsgrann vandel och ädla strävanden
bliva fridens budbärare bland ett hittills
förtrampat och förbisett släkte. Stora
resultat kunna aldrig vinnas utan tåligt och
uthålligt arbete. I det verk, i vilket vi hava
äran vara sysselsatta, torde gärningar av
sympati, hänsyn och välvilja stundom synas
fruktlösa; men om man uthärdar därmed,
så skall man slutligen vinna förtroende och
inflytande. Lita på att ett vänligt ord och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
