Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1 Maj 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
162 TRONS SEGRAR
Herren väntar.
Av Frank Mängs.
Vi sjunga ibland i en gammal
sång:
»Jäg ligger på Ditt altar,
jag väntar Ditt behag,
jag väntar, väntar, väntar,
på elden väntar jag.»
Det kan stundom vara sant detta,
ty det finns verkligen något som
heter att »vänta efter Herren». »De
som vänta efter Herren, de få en ny
kraft.» Men när år och årtionden gå,
utan att en människa får den nya
kraften, då måste det vara fel på något
håll. Ty Gud vill aldrig, att en
människa skall vänta ett helt liv utan
att bli beklädd med kraft ifrån höjden.
Felet är nog ofta det, att vi inte
sjunga sant i den anförda sången.
Vi sjunga inte sant, när vi påstå, att
vi ligga på Herrens altare. Ty där
behöva vi icke ligga länge, förrän vi
få erfara, att elden faller.
Men vi vilja så gärna, att elden
skall falla vid sidan av altaret, där vi
själva befinna oss, och att Gud för
sin oändliga kärleks skull skall
spänna en himmelens kraftbåge över vår
självvalda väg.
Han vill, att människan radikalt skall
bryta med den synd, som hindrar
henne att gå in i Guds vilja och som
stänger välsignelsen ute. Synd är
alltid opposition mot Gud. Och det
spelar förfärligt liten roll, om synden
är »stor» eller »liten», hemlig eller
uppenbar.
Det är klart, att det endast är den
levande Guden, som kan frälsa en
människa från hennes synd, men Han
gör det icke ined mindre människan
själv radikalt och bestämt tar avstånd
från den.
Jag kommer ihåg en man, som
genom sin synd hade kommit på sidan
av Guds vilja. Han bekände sig
fortfarande vara en kristen, och han
uppehöll det yttre skenet, ehuru den
verkliga kontakten mellan honom och Gud
var bruten. Dag efter dag satt han
på mötena — två gånger om dagen
— men alltid kunde jag läsa
tungsinthet och missmod i hans ansikte.
Flan var en man utan frid.
En dag fick hans hustru uppleva
en genomgripande förnyelse. Hon
blev fri i sin ande och började
tacka Gud både dag och natt. Och
resultatet blev, att mannens inre nöd
blev ändå större. »Jag vaknade
i-bland om nätterna och hörde min
hustru ligga och bedja», berättade han.
Och ju mer hon bad, desto mer
förtvivlad blev jag.
Så gingo några dagar. Han visste
så innerligt väl, vilken väg han hade
att vandra, men det kostade så
mycket att gå den vägen. Tusentals
människor ha för resten dragit sig undan
rättfärdighetens krav i den mannens
situation.
Saken var den, att hans ekonomi
hade kommit alldeles i oordning, och
nu gällde det om han skulle göra en
hederlig konkurs och bli alldeles
utfattig, eller om han skulle smyga sig
undan och få behålla en del. Och
det är inte så lätt att bli ställd på
bar backe med hustru och flera barn.
Han bad om välsignelse, men han
fick ingenting. Han väntade på Gud,
och Gud väntade på honom. Och
en dag gav han upp. Det skedde på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
