Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1 Juni 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
Ack, bliv ej hans träl!
Sök rädda din själ,
Ty mången till avgrundens brant har
han fört.
Han ger på sin höjd
För stunden en fröjd,
En bägare blandad med bittraste ört.
Sin snara kring fången han hårdare
knyter,
Och ensam du aldrig de fjättrarna
bryter.
Men följ ej de lockande ljuden!
Se, frälsaren blid
Dig bjuder sin frid
Och vila i jordlivets jäktande strid.
Hans trofasta famn
Är tryggaste hamn,
Där lugnt du kan ankra i stormande
tid.
»Ack, giv mig din börda!» han
kärleksfullt ber dig,
Och renare fröjder i hjärtat han ger
dig.
Då tystna de lockande ljuden.
A. L—n.
Något för barnen.
David Livingstone.
(Forts.)
Missionären skrider nu sakta framåt
genom landet, längs Siambesi upp till
hövdingen Siekeletus område. Med vaksamt öga
betraktar han floderna, sjöarna, bergen,
växterna och folken. Med hänförelse
mot-togo infödingarna i dessa trakter den
älskade och vördade missionären, och han
själv å sin sida var glad att få återse
dessa vänner för att ännu en gång få
S EG RAR 217
predika Kristus för dem. Vid detta
tillfälle gav han dem en allmän översikt av
den kristna tron, och med särskild kraft
betonade han läran om uppståndelsen.
En gång var Livingstone lycklig nog att
med tillhjälp av sitt folk kunna befria
åttiofyra män och kvinnor ur en
slavhandlares händer, och detta beredde honom
mycken glädje. Ty den förnämsta handelsvaran
var dock ännu — slavar, och dagligen tedde
sig grymheterna i sådana affärer i en
alltmera avskräckande gestalt, till stor sorg
och smärta för missionären, som så
uppoffrande kämpade för deras befrielse.
Omsider trodde fru Livingstone sig vara
stark nog att kunna resa ut till
missions-fältet igen, och år 1862 hade makarna
glädjen att återse varandra. Med jublande
glädje hoppades hon nu att få leva och verka
ännu några år i det land, där hennes vagga
stått. Stor var tacksamheten mot Gud i
denna återseendets lyckliga stund. — Men
ljuset och glädjen varade icke länge. Hon
insjuknade snart, och sjukdomen
förvärrades dagligen. De befunno sig nu i
Shu-panga vid Sambesifloden.
Man insåg snart, att hennes liv icke
kunde räddas. Hon tycktes hava kommit till
Afrika endast för att få dö för detta land,
för vilket hon lidit så mycken smärta och
arbetat så hårt. En säng förfärdigades av
några trälådor, och därpå lades en madrass.
På detta tarvliga läger utkämpade Mary
Livingstone, en av de ädlaste kvinnor
världen ägt, sin sista kamp. Den sorgsne
maken satt troget vid hennes sida och
betraktade med outsäglig smärta det bleka
ansiktet. Smart skulle banden brista och
hennes ande förlossas. Med mod och lugn
hade doktor Livingstone trotsat tusende
faror och oita sett döden för ögonen, men
nu var han tillintetgjord och grät som ett
barn. Slutligen uppmanade han en av sina
vänner, doktor Stewart, att bedja och
anbefalla sin älskade hustrus själ i Guds
händer. Man böjde sina knän kring den
döen-des bädd och anropade himmelen om ljus
och frid för hennes ande. Strax därpå
utandades Mary Livingstone sin sista suck.
Det var den 27 april 1862. För Afrika hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
