- Project Runeberg -  Trons Segrar : Uppbyggelse- och missionstidning / Fyrtiosjunde årgången. 1936 /
380

(1890-1993)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. 1 Oktober 1936 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

380 i TRONS

sätt kommit ihåg oss i bön inför Oud!
Vilken uppmuntran har det ej varit att få
mottaga brev med ungefär följande
lydelse: »Innan vi visste om br. Wallins
sjukdom, ha vi känt en tydlig maning att bedja
för eder».

Vilken nåd att få äga en Fader, som
i minsta detalj bär omsorg om sina barn!
»Varför ej tro litet mer på Oud? Svek
Han dig väl i nöden?»

Efter fjorton dagar på tyska sjukhuset
i Peiping, där vi båda fått råd och hjälp
(Arvid för sin reumatism, jag för
dysen-teri-baciiler) samt fjorton dagar hos våra
vänner och forna kamrater syskonen
Hallin, vände vi åter til’l Tatung och Hunyiian.

Till den senare platsen kommo vi just
i tid för skolornas avslutning den 20 juni.
Därefter kom mötet på utstationen Tsai-keo
(en bergby 3]/a sv. mil från staden). Som
göromålen voro mångahanda på stationen,
och Arvid ej ännu vågade företaga en
sådan resa, blev det beslutat, att han skulle
stanna hemma och jag resa.

I tidig morgon, på åsnerygg, i tre
evan-gelisters sällskap, startades färden. I
början njöt jag i fulla drag av den friska
luften, grönskan och blommorna på en del
berghällar och — gökens hemlandstoner.
Minnen från forna dagar upprullas. Det är
över 20 år sedan jag första gången
färdades denna vägen fram. Men —
meditationerna avbrytas; tröttheten tar överhanden.
Terrängen blir alltmera vild. Att rida, kan
ej sättas i fråga. Långsamt går färden
uppför floddalen bland vatten och stenar.
Utsikten vidgas, allteftersom vi närma oss
bergets topp. Men den skymmes helt
plötsligt av mörka moln. Tunga dimmor sänka
sig i dalgångarna, och regnet strömmar
ner. Svensk regnkappa och kinesisk paraply
kunna ej utestänga det. Vinden blir, mitt
i sommartid, isande kall. När vägen
sedan bar nedför, gjordes mer än ett
»knäfall» på den slippriga stigen. När vi nådde
målet, voro vi alla genomvåta och kalla.
Icke blevo vi mottagna som i ett svenskt
hem, men o, hur skönt att få krypa upp
på en varm kang och byta om kläder! Då

SEGRAR

jag fordom var här, fick jag alltid dela
rum med husmor och barn el. gamla
farmor. Nu hade en »profetkammare» inretts,
väl icke med bord, stol och säng, utan allt
i ett: en trevlig kang.

Under fyra dagar samlades vi till tre
möten dagligen. Kärt var att återse gamla
vänner och bekanta. Några saknades dock,
och deras platser stodo tomma. Barn och
ungdom hade vuxit upp och kommit i
deras ställe. — Kapellet här, som byggdes
vid tiden för vår första hemresa,
behövde nu repareras. Ett av de sista mötena
blev ett offermöte för detta ändamål, sont
inbringade omkring 20 kr. Vad mötena gåvo
av andligt värde, skall evighetens dag göra
klart.

Så kom dagen för återresan.
Evangelis-terna reste sin väg till en närliggande
köping, där marknad skulle hållas. Jag reste,
med en åsnedrivare i sällskap, tillbaka till
staden. Nu överraskades vi ej av regn.
Men nedför måste jag gå till fots mycket
mera än på uppresan. Det har sina
vådor att rida nedför på obanade stigar:
trots det att min åsna var ganska säker
på foten, föll hon dock en gång med den
påföljd, att jag ramlade av och blev
liggande vid hennes fötter. Lyckligtvis kunde
jag fortsätta resan, dock med ett stort
blåmärke på min höft. Sade jag
»lyckligtvis». Nej, »Guds änglar från vår
barndomsdag oss skydda och bevara». Det gick ej
så lätt att vandra dessa vägar, som då
jag var ung. Nästa gång, då Arvid och
jag ämna följas åt dit upp, taga vi nog en
omväg, om den möjligen kunde vara
något bättre.

Under den varmaste tiden ha vi bott
i en köping (Uang-chang-pu) 41/» mil från
H, Där ha vi haft tillfälle till både vila
och arbete. Nu förbereda vi ett stormöte
här i staden. Vi vänta då våra kamrater
Edith Öqvist och Josef Johansson hit. De,
såväl som vi, ämna sedan fortsätta till vår
konferens i Tatung.

Vi ha det lugnt i våra trakter. Men
många soldater tåga förbi på väg mot Suiyuan.
Man talar om krig Kina—Japan. Vänner,
bedjen! »Gud leder konungars hjärtan som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:23:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ts/1936/0460.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free