Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20. 15 Oktober 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
i TRONS SEGRAR
gjorde, att förbundet mellan Gud och
människor blev starkare. Det låg
således ett helgelsemoment i detta. Och
märk: var gång vi infria löften till Gud.
för detta helgelse med sig. Var stund
av helgelse för med sig offer.
Det händer ofta i tider av nöd, att
vi giva Gud löften. Detta uttrycker
även psalmisten så gripande
mänskligt, när han i Ps. 66:13, 14 säger:
»Jag vill infria mina löften till Dig,
dem, til. vilka mina läppar
öppnade sig och som min mun
uttalade i min nöd.» Det var i nöden
han behövde hjälpen. »Gud, hjälp mig
nu, så skall jag sedan ...» Han
liksom drog växlar i förskott. Han hade
ingen täckning för dem hos Herren
just nu, men han skulle senare sätta
in ett belopp. — Men tänk, hur viktig!
det är, att detta också senare blir gjort!
Ha vi icke varit i samma ställning dä
och då? Vi hade bruk för snar hjälp
av Herren. Då kommo våra löften.
De inneburo rätt och slätt hel
överlåtelse åt Herren. Kanhända inneburo
dessa löften offer åt Herren av ett eller
annat slag, men Guds mening med
våra offer är alltid personlighetens hela
överlämnade åt Honom.
Gud är nogräknad. Han vill se, att
vi infria våra löften. Många kristna
ha mist välsignelsen och kraften
därigenom att de drogo sig undan från
att betala givna löften. En kvinna
lovade Gud i sin nöd 600 kr. till
missionen, men då hon skulle infria siti
löfte, tyckte hon, att det blev för
mycket. De sex hundra smälte ihop till
200. Men sedan dess har hon aldrig
haft någon verklig glädje i Gud. — En
ung affärsman lovade Gud tionde av
allt vad han förtjänade. Ett år tyckte
han, att summan blev för stor. Han
minskade på den. Icke långt därefter
blev hans affär utsatt för svåra kriser.
Hans ekonomiska ställning började
vackla. Vad var orsaken? Han hade
icke infriat sina löften. Men när Gud
fick det som var lovat, vände sig all-
ting till det bättre igen. Gud är
nogräknad.
Vad har du lovat Gud? Du vet det.
Herren vet det. Du var sjuk. »Herre,
hjälp mig, och jag skall tjäna Dig.»
Det var bönen och löftet. Gud
hjälpte dig, men hur gick det med ditt löfte?
Du har måhända givit Gud löften till
missionen. Infria dem, medan du ännu
kan få del i välsignelsens strömmar!
Kanhända var det någon av Herrens
små löftet gällde. Så länge du icke
har infriat dina löften, spöka de för
dig, så snart du söker Gud i bön.
II.
Ett löfte kan infrias under känslan
av plikt och tvång. Och vi Guds barn
skola aldrig draga oss undan våra plik- 1
ter. Det är sorgligt att se en kristen
utan pliktkänsla. Ansvar och plikt
böra vara som stödjemurar omkring oss
och ständigt hålla
rättfärdighetsbe-greppet levande i vårt liv. Då skall
frestaren snart nödgas vika, emedan
han icke får något inflytande över oss.
Men parallellt med ansvar och plikt
finnes en faktor, som är långt
starkare. Denna är »Guds kärlek,
utgjuten i våra hjärtan». Då är det icke
längre plikten, som är drivkraften,
utan kärleken. Att infria löften har
då blivit en helig förmån. Det är detta
psalmisten syftar på, när han säge^
att han vill göra det med tacksägelse.
Tacksägelse födes aldrig ur knorr
och klagan. Ej heller av vårt: »jag
måste». Men den födes ur kärlek i
den Helige Ande. Tacksägelse är
kännetecknet på full underkastelse.
Vår vilja är då helt böjd under Guds.
Då sångaren hade helt förenat sig med
Guds ledning, kunde han mitti sina
trångmål sjunga: »Tack min Gud, för
vad som varit, Tack för allt, vad Du
beskär, Tack för tiderna, som farit,
Tack för stund, som inne är!» Min
vän, böj dig helt under Guds mäktiga
hand, helt under Hans underliga
ledning med ditt liv! Han har ännu al-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
