Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. 1 November 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420
TRONS I SEGRAR
Jjydafri
Bärgad.,
Bethel M. £., Inyoni, Zululand,
South Africa.
Varje år är det någon eller några, som
nian ser stå upp och säga sig utvälja
Herren, och för var gång röres ens hjärta
av en outsägbar, smärtfylld glädje och ett,
om än mycket sprött, hopp för
»framtiden».
Det var en stor skara, som drog ut ur
Egypten, men endast i v å(!!) som kommo
in i löftets Kanaan. Det gives genom
tiderna många paralleller till den händelsen,
även i missionsarbetet.
Därför, hur stark man än förnimmer
den smärtblandade glädjen, när någon står
upp för att leva för Gud, vågar man sig
sällan på att för vänner och fränder på
»andra sidan haven» sätta sig ned och
redogöra för alla dem, som sluta sig till
den »kristna hopen». Kanske innan
budskapet om den eller den personens
omvändelse nått fram, är »omvändelsen» ett
uppenbart fiasko, och den »omvände» är
längre från det kristliga livet, än han
någonsin förr var.
Men — vad som fröjdar min själ med
en oblandad glädje är tanken på dem,
som verkligen äro bärgade, de som förts
ur möjligheten att vidare bliva utsatta för
tidens lockelser och alla timliga och
andliga strömkantringar på jorden.
»Jaså, Samuel, ligger du här nu?» frågade
jag, då vi en dag under vårt besök hos
de spetälska trädde in på männens
avdelning.
»Ja», kom det hest från det av
spet-älskeknölar vanställda ansiktet, »jag är
mycket sjuk».
»Men du har det gott med Gud?»
»Ja, fröknar, n u lever jag mycket nära
Honom, nu tror jag mycket.» Vid
sängen på bordet låg hans nya testamente
och en sångbok. När vi läste, följde han
med i testamentet, och även i sångerna
deltog han. Kanske var det för sista
gången på jordens strand, han sjöng om det,
som är på andra sidan natt och nöd och
sorg och död — Jerusalem, där alla
lidanden äro slut och alla äro evigt hemma.
Sent skall jag glömma, hur han försökte
höja sin hesa stämma i kören:
»Bo pumula abosizi, bo pumula
abo-sizi, bo pumula abosizi, Ngo pumula
nami» (ungefär så här i övers.: »De
som lidit skola få vila — — jag skall
vila även jag»).
Få dagar därefter hörde vi, att han gått
för aft vara hos Herren.
Samuel Zuke var det namn han burit,
sedan han döptes. Han tillhör de få, som
förblivit trogna Guds kallelse till deras själ.
Det är väl ett tiotal år han vistats vid
spetälskekolonien,. och under alla dessa år
stod hans bänkplats mycket sällan tom.
När så skedde, sades att han var sjuk.
Den första bekantskap jag gjorde med
honom var vid de barnmöten, som höllos
var torsdag, innan jag reste hem till
Sverige 1930. Han var då en liten gosse,
huru gammal vet jag ej, ty hans ansikte
var redan då förstört av sjukdomen. När
jag återigen kom hit ut 1932, var
Samuel kvar pä sin plats som förr, lugn
och stilla.
Tro mig, det kändes tomt, när vi
sedan, efter hans död, hade vårt första möte
i kyrkan, och Samuel icke längre var med
som förr. Det var som en trogen^
under-stödjares och förebedjares frånvaro. Och
saknaden ökar sig blott för var gång jag
kommer dit och hans plats är och förblir
tom.
Men vissheten, att hans själ nu är i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
