Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. 15 November 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
TRONS I SEGRAR
skilt genom sin fullödiga
Golgata-förkunnelse, förvisso fått vara till stor
välsignelse. — Underligt känns det för den som
samarbetat med honom så mycket som den
som skriver detta, att han redan fått
nedlägga vapnen och kallats hem till vilans
ro. Frid över hans minne!
Närmast sörjande äro makan (av fransk
börd) samt flera barn, bosatta i Stockholm,
och därjämte en syster i Arvika.
J. S—n.
Emma Bergkvist.
»Där samlas en skara stor
Förlöst ifrån jordens tvång;
Ej mer någon synd, ej mer någon död,
Ej mer någon natt så lång.
Det första förgånget är,
Se, allting är vordet nytt!
Evigt jubel råda skall, ty sorg och1 suckan
flytt.»
Emma Bergqvist har gått för att vila
och vara med Flerren alltid. O, huru
underligt kännes det icke för mig, att min
trogna, gamla kamrat ej mera finns på
jorden! Dock, hon har ej gått bort, hon
har gått hem! Hem till paradisets lugna
nejder. Vissheten att hon är där hemma
i gott förvar fyller hjärtat med jubel och
tacksamhet till Honom som brutit dödens
udd utav, om än tårarna ymnigt flöda.
O, härliga frälsning, som vanns pä
Golgata!
Redan från första stunden, då hon sista
gången insjuknade, gjorde Gud det klart
för henne, att det var hembudet. Förutom
sin svåra astma, som hon lidit av i många
år, och otaliga andra krämpor, blev det
hjärnblödning till sist.
Då jag på onsdagens afton den 21 okt.
anlände till henne, vaknade hon upp från
en dvalliknande sömn, och lutande mig
ner över henne sade jag: »Det är din
fila vän, som kommit». Då log hon så
gott och viskade: »Åh, är du här nu?»
— »Frid vare dig!», sade jag. »Ja, frid
vare dig!», genmätte hon. »Nu skall du
vara hos mig, du skall vara jämt hos mig
nu», yttrade hon senare. »Ja, jag är
beständigt hos dig nu», svarade jag. Vi fingo
några ögonblick prisa Jesus tillsammans
och samtala om det saliga hem, som
väntar, där vi skola få mötas och’ aldrig skiljas
mer. O, vad hon längtade att få skåda
Konungen i Hans härlighet! »Jag tyckte
det skulle dröja så länge», sade hon till
mig. »innan jag skulle få se Jesus, och
nu får jag gå!» Så föll hon åter i dvala.
Hennes lidande var oerhört, men mellan
plågorna tackade hon Jesus, och ofta log
hon som ett litet barn, då hon ej orkade
sägfa något.
På fredagen sade hon till någon: »Jag
skall ju gå till paradiset i morgon». På
lördagen och natten därpå väntade jag
liksom i andlös spänningf och1 trodde, att
vagnen kom. Dock dröjde det ännu en dag.
Fredagsaftonen, då jag satt vid hennes
bädd, sade lron till mig: »När det är över,
skall du tacka Gud». •— »la, det vill jag
göra», svarade jag. »Gör det nu, gör det
strax», sade hon. Jag sjönk ner vid stolen
och började tacka Jesus, för att hon snart
var framme. »lag är framme», viskade
hon med iver, »jag är framme!». Då måsfe
jag ändra om min bön litet och tacka för
att hön redan skönjde staden och portarna.
Då syntes hon så nöjd.
Ett fröjdeämne för henne var. att hon
ej skulle behöva vara kvar på jorden
någon mera vinter.
Natten mellan lördagen och1 söndagen
förlorade hon alldeles talförmågan och
medvetandet. Det sista ord, iag då hörde från
henne, var: »Tack skall du ha!» Orden
uttalades vid en ringa handräckning;, jag
Pi-vit henne. Söndagen den 25 okt., da?en
därpå kl. halv 5 e. m., ilade hennes frieriorda
ande dit där ingen nöd och1 intet lidande
skall vara mer.
Emma tillhörde Kclgelséförbundet til1! sin
död. År 1894 genomgick hon Fl. F:s
bibel-kurs, den första somhölls vid Götabro,
och blev då utsänd som dess evangelist.
De senare åren har hon helt varit
av-sidestagen.
Ja, jorden har blivit fattigare men
himlen rikare. Tack, min lilla älskade kamrat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
