Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23. 1 December 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
’ 565
Något för barnen.
BARNMÖTE.
Ett sommarminne.
Där sutto de, rad vid rad. I främsta
bänken de allra minsta och i sista de
halvstora pojkarna. I sidopartiet sutto de
lvalv-stora flickorna.
Sången har just tystnat, och bönen skall
börja. Då säger mötesledaren: »Det vore
mycket trevligare, om ni sutte i
mittel-partiet allesammans». Flickorna resa sig och
med buller och bång sker förflyttningen.
När det åter blivit tyst, knäppas händerna
till bön. Ledaren för mötet beder högt.
Fem av de allra minsta i främsta bänken
resa sig och1 falla på knä med knäppta
händer. Det blir så förunderligt tyst och
stilla. När ledaren tystnar, börja de små
i korus bedja barnabönen »Oud som
haver ...» — Gud är nära —.
— »Kan du giva ditt hjärta för tidigt åt
Gud?» tonar sången. Pojkarna sjunga på
sitt vis, flickorna på sitt. Stämningen frän
bönestunden ligger ännu kvar över
skaran ...
Det blir min tur att tala till de små.
Jag fattar min bibel och skall just börja
läsa, då en röst når mitt öra. Den kommer
från pojkarna i andra raden.
»Inte ur bibeln, för de’ e’ inget rolittl»
Jag ser upp. Det var en liten 5—6 års
pys, som talat. Mötesledaren ser litet häpen
ut och ämnar resa sig’. Jag ger honom
ett lugnande leende, och han sätter sig
åter.
Hur väl förstår jag inte den lille! I
sällskap med far eller mor brukar han ofta
vara med på de storas bönemöten om
kvällarna. För honom voro dessa möten
långa och enformiga, ty det var eji mycket
han kunde fatta och förstå. Bibeln läste
man ju ur allra först. Vad var då naturligare
för min lille vän än att koppla samman
de båda till ett, och så blev bibeln för
honom något långt, enformigt, något, som
han helst ville slippa ifrån.
Jag lägger bort min bibel. Det blir så
tyst. Om en knappnål fallit, skulle det ha
hörts .i hela den stora salen ... En del av
barnen se förskräckta på varann, som om
de hade väntat sig något förfärligt. Jag
tycker mig kunna läsa deras tankar.
Då jag börjar berätta en av de mest
bekanta berättelserna ur nya testamentet, går
som en lättnadens suck genom salen. lag
berättar med egna ord, så som jag tycker
mig se händelserna ske inför min inre
blick men förflyttade till barnens egen
tanke- och förståndsvärkl. Barnens ögon
tindra och lysa. De äro med i berättelsen,
leva med, sörja med, hoppas och glädjas
med. Så slutar jag med att citera de
Jesus-ord jag först tänkt läsa ur den heliga
Boken. Vi sjunga en sång, där kören
börjar:
»Till Guds stad i det blå
Väntas också de små,
Pärleporten är öppen för dem ...»
Vi uppmana de små att lämna sina
hjärtan åt Barnavännen Jesus, under det vi
sjunga.
Ett par gånger sjunga vi kören. Alla
sitta lika stilla. Jag vänder mig mot
mötes-ledaren och säger: Tänk, ingen vill! Jag
tror vi sjunger kören:
»När Jesus mig kallar, då svarar jag ja,
Ty lyder jag Honom, då mår jag så bra!»
Knappt har sången börjat, förrän en hand
sträckes upp och cn ivrig barnaröst ropar:
»Jag vitt! Jag vill!» Där ännu en! O, vad
vi förnummo Gud nära under den följande
bekännelse- och bönestunden!
En, av de små var den pys, som i början
av mötet sade orden om bibeln. De ord,
som jag läste, voro desamma som han,
kvällen fö-rut lyssnat till under de storas
bönemöte. Nu hade han mött dem inom
gränserna för s i n förståndsvärld, men ej
endast mött orde n, utan ock Honom som
talat dem, Barnavännen Jesus —
låt oss tala till de små, så att de fatta
och förstå, och Jesus skall giva seger.
Askersunds sjukstuga d. 12 november
1936.
Farbror Walle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
