- Project Runeberg -  Trons Segrar : Uppbyggelse- och missionstidning / Fyrtiosjunde årgången. 1936 /
474

(1890-1993)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. 15 December 1936 (Julnummer) - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Stjärnan, som visar väg till Kristus.

»Och se, stjärnan, som de hade sett i östern, gick framför dem,
till dess att den kom över det ställe, där barnet var. Där
stannade den.» Matt. 2: 9.

Det var julnatt.

Den första.

På den tindrande stjärnhimmelen
syntes en ny, stor, strålande stjärna,
som upplyste det förut så dunkla
landskapet. Det var Hans stjärna.
Julstjärnan.

Men inte endast naturen var inhöljt}
i mörker, när Jesus blev född. Ännu
större var det andliga mörkret, som
ruvade över folken.

Guds gamla förbunds folk var i dej
djupaste mörker. Hedningarna
regerade över dem. Materialismen grep
omkring sig allt mer och mer. De
ivrigaste gudsdyrkarna voro som
vitmenade gravar. Och bland deras
religiösa ledare funnos män, som
förnekade bibelns inspiration och
andarnas tillvaro. Från Gud hade de
ingenting hört genom någon profet på de
senaste fyra hundra åren, och
känslan av att Gud hade glömt dem grep
månget hjärta. 1 sanning,
midnattstimmen hade kommit för Guds folk.

Ännu större, var hednavärldens
mörker. De lågo där i okunnighetens,

gudlöshetens, hopplöshetens och
dödens mörker. Syndafallet hade fört
detta med sig, och allteftersom
århundradena kommo och gingo, ju
tätare blev mörkret. Dåtidens visa män
stodo visserligen, likt höga
fjälltoppar, över sin samtid, men liksom
syndaflodens vatten stod över de högsta
bergen, så gick också detta mörker
över dessa män". De talade många
stora och sköna ord men förmådde
icke genomtränga mörkret. De gingo
omkring suckande, längtande,
bedjande, lidande. De försökte att hoppas;
de famlade sig fram; men alltid sågo
de framför sig ett ogenomträngligt
mörker. De sjönko ned i
hedendo-ntens moras, böljorna slogo dem över
huvudet, men de hade intet att gripa
fast uti. De voro som skeppsbrutna
ute på världshavet i den svartaste
natt, utan sjökort, utan kompass eller
ledstjärna. De hade förlorat tron på
sina avgudar men kunde icke finna
vägen till den sanne och levande
Guden. Plato, den store hedniske vise,
sade: »O, att Gud ville låta mig höra
ett gudomsord, så att jag kunde fara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:23:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ts/1936/0574.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free