Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1 Februari 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
TRONS J SEGRAR
Flickan med ljuset.
Det var en stormig novemberkväll
för länge sen. Det stora världskriget
rasade ännu, och dess verkningar
spre-do sig också till våra avlägsna trakter.
Priserna hade stigit våldsamt i
höjden, och det var brist på allt. Men
vad man kanske saknade mest ute i
de små stugorna på landsbygden var
ljus. De långa mörka höstkvällarna
upplystes på många håll endast av
glöden från den öppna spisen eller
av någon liten hemstöpt talgdank. Jag
hade av någon anledning förirrat mig
långt bort i stormen. Gick nästan
toch njöt av att höra det väldiga
dånet och att tänka på att de vita
snökorn, som av stormen piskades i mitt
ansikte, svept fram över ändlösa
fjällvidder. För att hämta andan beslöt
jag titta in i en liten stuga vid vägen
och prata bort en stund, och det var
då jag såg flickan med ljuset.
Hon satt där, liten och späd, med
lingult hår, och stickade på en
strumpa, en tjock, grov karlstrumpa av
hem-spunnet garn, och bredvid henne brann
ett litet, litet ljus. Jag förstår
egentligen inte, hur de smala fingrarna
kunde få bukt med de grova stickorna
och det tjocka garnet. Men tösen
bara stickade ihärdigt och oförtrutet vid
skenet av den lilla talgdanken. Det
var lugnt där inne i stugan. Katten
låg och spann i spiselvrån. Mor kom
just in från ladugården med
mjölk-spann en, och far, trött efter tungt
arbete i skogen, vilade sig i
soffhörnet. Men den lilla fickan bara
stickade utan återvändo. Hon satt där ivrig
och varm, och ljuset brann stilla och
klart. Där ute brusade stormen
väldig och hård, här inne var det värme
och ro; och man kunde tycka, att
en så liten flicka inte skulle drivas av
så stor iver nu, då alla andra redde
sig till kväll och vila. Men stickorna
gingo lika flitigt, och den lilla munnen
plutade, när det var särskilt svårt med
hoptagningen. När jag till sist inte
kunde annat än förundrad fråga den
lilla, varför hon hade så stor brådska,
såg hon bara upp med stora,
allvarliga ögon och sade i nästan
förebrående ton: »Jag har bara ett litet
ljus, och det har snart brunnit ner.»
Jag gick väl åter ut i stormen och
mörkret den kvällen, men det
ensamma lilla ljuset och den lilla flickans
djupa allvar har jag aldrig kunnat
glömma. »Jag har bara ett litet ljus,
och det har snart brunnit ner.»
Ett ljus — ett människoliv. Vi leva
bara ett liv. Ibland släckes det ut
hastigt och oförmodat. Vi veta inte,
när stormvinden kommer och släcker
det hårt och brutalt. Säg — om
stormvinden komrne nu — har du hunnit
lysa någon i mörkret då? Har du
värmt och brunnit så, att någon
förundrad frågat, varifrån det stilla ljuset
kom? —- Du har bara ett liv, och det
har snart brunnit ner! —
Eller var ditt liv ett fladdrande,
o-roligt sken, som ledde människor vilse
och kom oro åstad? Eller var du så
upptagen av att hålla din egen
stackars flämtande låga vid liv, att du
inte hade tanke för alla de många,
för vilka du skulle vara en ledare och
hjälpare? — Du har bara ett liv,
och det har snart brunnit ner. Snart.
Är det om en månad —• en dag —
ett år? Är det om en timme eller
om bara en sekund? Vi veta det
inte, men det veta vi, att både ditt och
mitt ljus skall brinna ner. Vad skall
du då svara, om du inte lyst som du
bort — om du inte lyst på din rätta
plats — om du inte brunnit rent och
klart, så som du skulle ha gjort? Det
är en allvarsam sak att dö, men det
är lika allvarligt att leva.
Någon gång har det kanske
förunnats dig att se en människa brinna
med stilla glans och med förklarat
ljus sprida återsken från den eviga
världen. Skulle inte du vilja brinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
