Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1 Mars 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
TRONS J SEGRAR
Hans fruktan för att hans sjukdom
skulle bli allmänt känd är mycket
tilltalande. När vi befinna oss i
svårigheter. är det bäst att ej tala mycket
därom utom med Gud. »Endast
oerfarna lidande äro mångordiga; de som
äro förtrogna med plågans hemlighet
äro tysta.» Låt oss smörja vårt
huvud och två vårt ansikte, så att vi
icke synas för människor med vår fasta,
utan för vår Fader, som är i det
fördolda; och vår Fader, som är i det
fördolda, skall vedergälla uppenbarligen.
Hugsvalaren skall nalkas, skall
til.vis-ka sina trösteord, och mitt i mycken
bedrövelse skola vi vara lugna och
starka.
Med Epafroditus var sannolikt även
en annan tanke förbunden. Han visste,
att församlingen hade en tung börda
att bära. Det var en hård och svår
kamp för dem likasom för honom. Och
med stort ädelmod vill han på inga
villkor, att underrättelsen om hans
sjukdom skall lägga ett enda grand
till deras börda.
Denna iver att dölja lidandet för att
icke bekymra dem som redan ha
tillräckligt att bära är betecknande för
ädla sinnen. Vi vilja anföra Robert Halls
ord, då han hämtade sig från ett svårt
anfall: »Jag klagade ju inte, säg?
Nej, och jag skall inte klaga.» Hui
mycken Guds kraft och tröst gå vi ej
miste om genom våra ständiga
ansträngningar att vinna det stöd, som
kännedomen om våra lidanden och
svårigheter skaffar oss från våra
medmänniskor!
F. B. Meyer.
Ensam ined Gud.
»Min, H;erre och’ min Gud!».
Job. 20 : 28.
1 livets allvarsammaste och heligaste
stunder bör själen alltid söka
ensamheten med Gud.
Allting annat, som eljest tränger sig
omkring en, måste vika och
försvinna. Så gick det för Tomas, när han
efter många funderingar och grusade
drömmar om ett jordiskt messiasrike
hade vaknat upp till livets verklighe- *
ter, där han höll på att lida
skeppsbrott i tron.
Men när den stund var inne, då han,
trots allt, stod ansikte mot ansikte
med Honom, som bar märkena efter
spikarna i händer och fötter och efter
spjutet i sin sida, och Tomas blivit
avklädd alla egna funderingar och
önskningar och stod ensam med
Herren och Frälsaren, då kunde han
utropa: »Min Herre och min Gud!»
Vad han i den stunden måste ha
känt, kan ej beskrivas. Men säkert är,
att livet, såväl det förflutna som det
kommande, låg i ett helt annat ljus än
förut. Alla föreställningar och partiska
tankar och framför allt det själviska
jaget — »utan att jag ser» -— allt
fick fara för detta enda: »Min Herre
och min Gud!» Och för det
kommande: inga bekymmer, utan i stället ett
härligt ljus däiöver! Moln och dimmor
hade skingrats för den eviga solens
sken. »En liten stund med Jesus —
o, vad den jämnar allt och ger åt
hela livet en ny och ljus gestalt!»
Så blir varje människa, om hon har
börjat lärjungaskapet med Herren,
många gånger ställd ensam ansikte
mot ansikte med sin Herre och Gud.
Ett själens möte med Honom kan ej
utebliva. Jakobs kamp med Herren om
natten vid Jabbok, då han fört allt sitt
över floden, var en kamp med Herren
allena. Men den slutade även för
Jakob med den härliga bekännelsen: »Jag
har sett Gud ansikte mot ansikte, och
min själ är frälst.»
Men ännu en gång skola vi på ett
särskilt sätt stå ensamma med Herren,
icke för att fördärvas utan för att
härligt frälsas.
Vår skilsmässa från denna värld kan
väl te sig mycket olika för olika män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
