Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. 15 Mars 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
TRONS SEG RAR
gamla tröjor med avigsidan ut och ytterst
egendomliga byxor eller kjolar, utan, som
sagt, snygga, trevliga barn, alla lika
klädda, högtiden til ära.
Skolan var också festklädd. Många
mammor med en hel del yngre »upplagor», som
sutto i knäet eller lcröpo omkring, medan
andra småttingar sprungo fram och åter,
jämte en del andra intresserade åskådare
fyllde skolsalen. Det blev inte särdeles stort
rum för en grupp av barn med lärarinna
från en skola i grannskapet, när alla »de
våra» intagit sina platser. Men de infödda
äro inte vana vid stora områden,
åtminstone vad rum och bostäder beträffar, så
det redde sig utmärkt.
Det blev en »hetsig» eftermiddag med
mycken sång, uppläsning och tablåer, mer
eller mindre skickligt utförda. Men
»applåderna» voro bedövande, så underbart
kunde det te sig för »svarta» ögon och öron.
Med bästa vilja i världen kunde ej »vita»
öron och ögon hänföras, men ett djupt och
vemodigt intryck gjorde en liten recitation,
utförd av tre barn.
På engelska läste två flickor de fyra
första verserna av Joh. 14 kap. En liten
pojke läste 5 versen: Tomas sade till
Honom: »Herre, vi veta icke, vart du, går;
huru kunna vi då veta vägen?»
Uppläsningen var slut, men den sist upplästa
versen fortsatte att ljuda i mitt inre. Det
ljöd så tröstlöst, så skärande hjälplöst —.
Just den frågan går från tusen och åter
tusen munnar; de, som ingen lösning
funnit på sin fråga, löpa hit och dit, sökande,
medvetet eller omedvetet, Honom, som
säger: Jag är vägen, sanningen och livet.
I de närmast följande verserna talas det
om att känna och se. Nog predikas det
i dessa tider och människorna få höra
om Gud och vägen till frälsning, men vad
få de se? Skola de månne vilseledas
genom vad de få se i predikares liv, i andra
troendes liv? Eller skola de verkligen
genom oss lära känna Gud och den Han
sänt? Det tål att tänka på.
Utanför kapellet voro stora bord
dukade, och nu blev det tekalas av. Vänner
i Stockholm hade ju sänt pengar att köpa
för, och andra för oss okända hade också
hjälpt till, och så kunde barnen få äta
sig mätta. Bröd med sylt på, kakor och
bananer. Det var härligt att få äta och
dricka så mycket te man ville och ta
hem det man inte orkade med just då av
brödet och kakorna.
Så fortsatte festen inomhus. Ett bord
med mystiska paket väckte stor
uppmärksamhet. Fyrkantiga, avlånga, små och
större, massor av dem —. Äntligen började
prisutdelningen ■— så kallade barnen den,
men det var idel nådegåvor, det var nog
inte en enda av dem, som gjort sig
förtjänt av något pris. Det blev förfärligt
roligt. Vänner i Kumla hade skänkt oss
kläder, skjortor och klänningar. Varje barn
fick ett plagg, neg, bockade och tackade.
En liten pojke tappade koncepterna alldeles
i glädjen och neg i stället för att bocka
sig, till allas stora munterhet.
Så var det härliga tvålar i granna
papper, karamellsknyten, blyertspennor etc.
etc. Syklassens alster tillföllo flickorna —
de hade under terminen fått sy
förkläden och näsdukar. Alla voro glada, och
mammorna tackade.
Den andra festen, på utstationen, kom
att bli på själva juldagen. När vi kommo
dit, funno vi kapellet pyntat till fest —
färsk kogödsel på golvet, blommor och
palmkvistar överallt. Mitt på golvet var
ett hål grävt och en torr trädruska
nedstucken — det var julgranen! Ett
originellt sätt att få julgranen att stå,, tyckte
vi.
Efter hand samlades en skara barn och
äldre. Tack vare de kära vännerna i Kumla
kunde även dessa barn få klänningar och
skjortor och annat smått. Tvålar, pennor,
näsdukar, karameller och stora, härliga
bullar lades upp i »högar». Jag såg, huru ögon
tindrade och munnar vattnades!
Som de infödda aldrig ha bråttom, drog
det ut på tiden, och vi hade dagen
uppdelad och kunde ej stanna. Vi önskade
dem »god jul» och gåvo oss i väg. .
Senare hörde vi, att de haft så roligt; men
— »abanta ba ya kala» (folket klagar,
skriker). Det var inte den starka solen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
