Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. 15 Mars 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111 TRONS SEG RAR
Brev från missionär Wah
lin med fru♦
•
På gamla vägar och kända stigar.
Är det en verklighet, att vi nyligen [-varit hemma i Sverige och ,åkt fram på jämna
vägar? Så frågade vi oss själva, då vi (den
12 dec.) från Tatung på kineskärra åkte
in i de gamla hjulspåren mot Hunyiian.
Det blev mörkt, innan vi nådde värdshuset,
där vi skulle stanna över natten. Men
värden tog emot oss med ett glatt
igenkännande och följde oss in i ett »uppeldat»
rum. Vattnet i tekopparna, som stodo på
kangbordet, frös dock till is under nattens
timmar. Nästa morgon voro vi uppe rätt
tidigt för att om möjligt hinna fram till
Hunviian före mörkrets inbrott. I början
gingo kärrorna fram utan hinder. Men när
vi kommo till dalgången, där bergen resa
sig höga å ömse sidor om »vägen», blev
det annorlunda. Där mötte vi långa rader
av kärror, tungt lastade med säd, lerkärl,
hampa m. m.. Det gällde att ha tålamod
och stå stilla, medan de hunno förbi i de
trånga passen. Många kärror drogos av
endast en oxe. Där framför oss se vi en
sådan kärra. Körkarlen bearbetar oxens
magra rygg med en påk. I nästa minut
åkte kärrans ena hjul ned i ett stort
gyttjehål, och oxen ligger på knä på isen
framför oss. Kunde det ej toikas som en stum
bön om hjälp? Kunde man ej höra något
av skapelsens suckan i väntan på befrielsens
dag?
Det sved i hjärtat. Men bäst att söka
komma förbi och lämna oxen åt sitt öde,
då man ändå ej kunde göra något åt
saken.
Några li utanför staden möter oss br.
Eklund och hälsar oss hjärtligt välkomna.
Några kineser följa i hans spår.
Det hade blivit mörkt. Men när kärrorna
rulla in på missionsstationen, står vår kära
syster Hildur Eklund där med skolbarn
och andra kineser. Och välkomstsången
stämmes upp: »Må för Jesus helt vi leva,
Vinna själar för Guds Lamm etc.» Våra
ögon tåras.
Må det bliva så! Det är ju för detta
mål vi kämpa, ni där hemma, vi här ute.
Tänk, när vi gemensamt få tåga in i den
himmelska staden och änglaskaran stämmer
upp sin välkomstsång!
Då vi stiga ned frän kärrorna — vem
få vi se i det fladdrande ljusskenet, om icke
vår unge broder Silfwerbrand! Han hade
på en dag (på hästrygg) kommit från
Kwangling för att se oss här. Det var
verkligen en glad överraskning. Men vi gä
vidare till den inre gården. Där vänta oss
verkiigt uppeldade rum och bäddade
sängar. Man kunde ju drömma sig tillbaka
till Sverige igen!
Sedan blev det ett utbyte av hälsningar
cch frågor: »Hur är det i arbetet bland
kineserna?» — »Jo, Gud vare lov, vi få
bedja med syndare rätt ofta; och nu skola
vi ha offentliga möten varje kväll till jul.
Därefter börja vi fem dagars stormöten.»
Det kändes öppet att vittna om Jesus.
Och kvällarna efter jul var stora
möteslokalen full av folk. Även under dessa dagar
fingo vi bedja med sökande själar. Det var
kärt för oss att få återse många kända
ansikten. Men icke så få nya hade
kommit med under årens lopp. Gud har varit
med och välsignat våra syskon i deras
arbete. All äran åt Gud och: Lammet!
•Men — — »vi hava ej här någon
varaktig stad». Vi lovade br. S. att resa till
Kwangling vid nyåret. Men — så kallt!
Termometern visade —25 grad. C. och
mer. Vi dröja över måndagen, så få vi
även vara med på barnens dag: julfesten.
Men på tisdagen bär det av mot K. Vi
hade fått löfte om präktiga djur. Men vi
upptäckte snart, att skakelåsnan var
sel-bruten. Till eder, som skjutsat oss i bilar,
vilja vi säga: i detta land behöva vi ej
bedja: »Kör ej så fort!» Men vi måste
ändå mana körkarlen: »Silå icke djuren så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
