Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1 Maj 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
TRONS SEG RAR
undrar, om vår tids förfinade teologi
känt sig intresserad att höra om de
tre mjölskäpporna, som kvinnan
sy-rade med sin surdeg. Fariséerna
sade bestämt: »Han har en ond ande
och är ursinnig. Varför hören 1 på
honom?» Men själva kunde de likväl
icke låta bli att höra Hans lära. De
voro till och med flitiga åhörare. Det
låg en sällsam innerlighet, en
övertygande kraft i Jesu ord. Och bakom
ordet stod ett heligt majestät av
blödande kärlek. Se här, vad som är så
tilldragande, så vinnande.
Vidare, om vi ledas av Anden,
stanna vi icke i någon’ andlig erfarenhet,
hur skön den än må vara. Vi göra
nya upptäckter i Gud och draga
framåt till ännu större. En man frågade
en annan, hur det kom sig, att en viss
predikant alltid hade något nytt med
sig på predikstolen. Hans vän
svara-rade: »Jo se, han lever så nära
him-melens port.» Därför hade han alltid
färska nyheter hemifrån. Han kom
direkt från himmelen till talarstolen.
(T. S. 1890.) E. G—n.
Brev från Carl Ohlson.
Intryck och uttryck från utresan
till Kina.
»Blott en dag, ett ögonblick i sänder»
•— denna sångstrof hår jag den senare
tiden sökt stava på, men ändå h’ar det
inte lyckats mig att betvinga tanken, utan
har den några tjogta.1 gånger om dagen
varit framme vid den 10 april, då
skilsmässan med dess oundvikliga smärta skuICe
bli en verklighet. Och det är med
smärtan som med glädjen: man lever igenom
dep. gång på gång i förväg, förutsatt att
den ’inte kommer så plötsligt, att man
inte hinner; men det gjorde den inte i
mitt fall.
Nog hade jag önskat, att jag kunnat
försvinna med detsamma, sedan det
blivit bestämt med utresan, men
båtlägenheterna stå inte färdiga med detsamma.
Vårt enskilda farvälmöte dagen före
avresan, för att inte nämna om det
offentliga söndagen iöré, blevo stunder av
oförgätliga minnen, det förra gripande
smärtsamt till följd av ömma band, som måste
slitas, det senare genom den kärlek och
sympati, som bygdens folk visade i
handling.
Ibland har jag blivit tillfrågad av
välmenta vänner, om jag måste gå. De
torde härvid ha .tänkt sig ett tvingande
»måste» från missionsstyrelsen. Nåväl, saken
är den, att Gud aldrig tvingar med den
kalla pliktens »måste», varken till frälsning
eller till tjänst, men Han vädjar: »Vem
skall jag sända, och vem vill vara vår
budbärare?» (Jes. 6.). Och det ligger i
vår Iland att svara ja eller nej. Den som
en gång har svarat ja, har satt sin hand
till plogen och får ej se sig tillbaka, och
om kärleken till Herren är ogrumlad, vill
man heller inte se sig tillbaka.
En liten skara vänner ha samlats vid
Bäck station i tidig morgonstund för att
säga farväl till kinaresanden, däribland
några som jag på ett särskilt sätt får räkna
som »de mina». Vi gingo rätt så tysta ner
till stationen, kanske med något av den
känsla, som behärskade Abraham, då han
i sällskap med sin son var på väg till
Moria.
Tåget kom på bestämd tid, kl. 7 f. m.
Vår människovänlige stins hade förut
uttalat sin svårighet att sända i väg tåget
den morgonen, men det både kom och
gick; och skilsmässan, som långt pa
förhand frampressat mången smärtans tår, var
inom några ögonblick en verklighet. Men
det går inte lika fort att läka såren, som
skilsmässan förorsakade. Några viftningar
till, då tåget rusade förbi gårdarna i vår
lilla by, och snart var det hela försvunnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
