- Project Runeberg -  Trons Segrar : Uppbyggelse- och missionstidning / Fyrtioåttonde årgången. 1937 /
194

(1890-1993)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. 15 Maj 1937 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

194

TRONS SEG RAR

man övergår från ett land till ett annat.
Det var uppvisning av pass och biljett,
uppgift om reskassa m. m. till höger och
vänster; men allt gick smärtfritt.

Både Guds ord och vår dagliga
upplevelse säger oss, att vi äro på resa —
en resa, som vi göra blott en gång. Hur
viktigt är det inte att ha målet klart och
se efter på reskortet, bibeln, om man är
på rätt väg! Alla behöva vi bedja: »Herre,
led mig på rätta vägen för Ditt namns
skull!»

De flyktiga intryck vi hunnit få av det
tyska folket är, att det är enkelt och
värdigt i sitt yttre framträdande. Det är
nästan en överraskning att finna en så
värdig prägel över hela vårt sällskap.
Undantag givas dock.

Påtagligt är också, att västerns folk äro
mera människor, då de resa ut till
östern, än då de komma därifrån.

Vi hä redan passerat Antwerpen,
South-hampton och Genua, eller Genova, som
italienarna själva källla det. På den
förstnämnda platsen togo vi in 12,000 ton last,
vilket gjort, att vårt skepp går
betydligt stadigare. Det är då nya tyngder
läggas på våra svaga skuldror, i förin av
nya, krävande uppgifter eller kanske
jordiska motgångar eller prövningar, som vår
bärkraft prövas. Men större är den nåd
Han giver. Från Southhampton fick jag
en liten ny uppgift, eller kanske rättare
ersättning för vad jag lämnat. En 9-årig
engelsk pojke fördes in i min hytt, som
jag hittills varit ensam om, han hade
varken tar eller mor i sällskap. Båda leva
i östern, fadern i Hongkong, Kina, modern
i Singapore på Sumatra, och är min lille
reskamrat på väg till henne. Första
dagarna var det allt synd om honom, men
nu har han redan gjort sig hemma i sitt
sällskap.

Genua gingo vi fridfullt igenom, men
fingo ett väldigt tillskott av resande
därifrån. Genua är en knutpunkt för södra
Tyskland, Schvveitz, Italien och flera andra
länder. Staden såg förtjusande ut i
kvälls-belysningen, då vi anlände. Men
mödosamt måste det vara att bo där! Stän-

digt uppför och nedför för dessa höjder
och åter höjder! Så gott som hela staden
är byggd på en bergssluttning, men inte
är det alla som få sola sig för det.
Jag-såg dessa smala, djupa gränder. En väldig
trappnedgång ledde ditned. Familjer, som
bo i dessa gränder, räknas nog i
tusental. Där sysslade barnen med sina lekar,
där torkade mor sina kläder — inte i sol,
ty den kom aldrig dit, men väl i vind.
Militären i sina svartskjortor, som låtit
mycket tala om sig, såg självmedveten och
överlägsen ut. I går e. m. passerade vi
Stromboli, där en evig eld tycks brinna
i berget. Några lågor sågo vi inte nu,,
men en tjock rökpelare vällde ut. Det är
en miniatyrbild av vad som kommer att
övergå vår gamla jord (se 2 Petr. 3: 10).
»Då vi nu få ett rike, som icke kan bäva»
så låtom oss vara tacksamma».

Medelhavet den 24 april 1937.

I Mästarens tjänst

Carl Ohlson.

Brev fr. missionär ThorelL

Hemma.

Så äro vi då åter hemma i älskat
fosterland. Många ha frågat: »Hur känns
det?» Ja, hur det känns att komma hem,
då man blir varmt välkomnad, det förstår
nog en och1 var. Det känns gott.
Vänner och trossyskon, släktingar och
grannar hä gjort sirt yttersta, för att vi skulle
känna oss vara välkomna. Till eder, som
läsa dessa rader och’ som vi mött, sedan
vi kommo hem, vilja vi säga ett innerligt
och varmt tack för välkomstord,
handtryckningar och leenden. Gud välsigne eder alla!
För eder, som intressera er för oss, men
som vi ännu inte träffat, ville vi
berätta något om våra upplevelser.

I julveckan mötte oss en ledsam
underrättelse. Systrarna, som skulle vikariera för
oss, meddelade, att de voro så sjuka, att
de av doktorn förbjudits att komma till
Umgwenya. Vi stodo undrande och
frågande inför den stängda porten. Men så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:24:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ts/1937/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free