Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. 1 Juli 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
TRONS SEGRAR
örnvingar». Denna bild kan ge oss
många lärdomar.
I.
Detta ord talar om en
gränslös k ä r 1 e k.
Det var kärlek, som gjorde, att
Han utvalde Israel. De hade just
icke utmärkt sig framför andra folk,
de voro behäftade med samma
svaghet som alla andra människor, de
voro benägna att gå sina egna vägar,
de voro otacksamma och knotsamma.
Men Gud utvalde dem ändå.
Vid ett senare tillfälle i deras
historia sade Herren till dem: »Du är
ett folk, som är helgat åt Herren,
din Gud; dig har Herren, din Gud,
utvalt till att vara Hans
egendomsfolk framför alla andra folk på jorden.
Icke därför, att I voren större än alla
andra folk, var det, som Herren fäste
sig vid eder och utvalde eder, ty I
ären ju mindre än alla andra folk,
utan därför, att Herren älskade eder
och ville hålla den ed, som Han
hade svurit edra fäder, därför förde
Herren eder ut med stark hand och
förlossade eder ur träldomshuset». 5 Mos.
7:6—8.
Herren visste ock på förhand,
huru svårt det skulle bli att fostra och
vårda detta folk. Han kände på
förhand, huru de skulle komma att
synda mot Honom, men ändå utvalde
Han dem.
Och Han, som utvalde Israel, har
ock utvalt oss, som i denna tid vilja
räkna oss till Hans egendom och
höra Honom till. Det var Han, som
först utkorade oss. Det var Han, som
började verket i våra hjärtan genom
sin kallande nåd, sin väckande Ande
och sitt ljuvliga evangelium.
Han visste ock på förhand precis
hurudana vi, var och en, voro. Han
visste tydligt och klart om vår
benägenhet för avvikelser, vår
kallsinnighet, vår benägenhet för otro och
egenvilja. Men Han såg ock vår
längtan och kände vårt behov efter Ho-
nom. Han kallade oss, Han tog oss
pä sina vingar, Han har burit oss,
Han har fört oss fram. Allt detta
talar om en gränslös kärlek. Stor och
rik, väldig och omätlig är denna
kärlek.
II.
Men detta ord talar också
om en underbar trofasthet.
Gud hade lovat fäderna, att Han
skulle förlossa Israel och föra det till
Kanaans land. Punkligt och noggrant
utförde Herren, vad Han lovat. Vi
läsa nämligen i 2 Mos. 12:41: »Just
på den dag, då de fyra hundra
trettio åren voro förlidna, drogo alla
Herrens härskaror ut ur Egyptens
land».
»just på den da g». Vad
betydde Faraos makt och hot, vad betydde
folkets svaghet! Gud hade beslutit,
att just den dag, då de fyra hundra
trettio åren voro förlidna, som Han
talat med Abraham om, skulle
förlossningen ske. Icke en dag för sent.
Guds klocka-går alltid rätt, och Han
vakar över sina löften.
Israels barn fingo se, att den Gud,
som tagit sig an deras sak och
förlossat dem från Egypten, var trofast.
Det var ej mycket bevänt med d
e-r a s trohet. Den sviktade många
gånger. Men trots allt detta förblev
Gud trogen dem. Och detta är den
härliga sanning, som även vi få räkna
med. Vad som än må förändras och
skifta, så är dock Gud trofast. Han
sviker ej sina löften. Han förbarmar
sig över de elända, Han hjälper dem,
som ingen hjälpare ha. Han är
trofast i full överensstämmelse med sina
löften. Han är trofast i sin
förbarmande nåd. Och även då vi äro
trolösa, så förbliver Han trofast, ty Han
kan icke förneka sig själv. 2 Tim. 2:
13. Därom vittnar icke blott Israels
historia, utan det vittnesbördet
kunna också alla dessa frambära, som
under tidernas lopp satt sitt hopp till
den levande och trofaste Guden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
