Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. 1 Juli 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
satte därför till den försenade middagen,
innerligt tackande Gud för den underbara
räddningen. Så fort middagen var över,
gingo de åter till sjukhuset. Georg Brant,
deras räddare, var nu vid full sans.
Benet var tillrättalagt och omskött och
såret förbundet. Nybadad och fin låg han
i sin vita bädd. Han orkade ej säga
mycket, varför grosshandlarens snart
avlägsnade sig.
När de kommo åter dagen därpå, var
Georg betydligt kryare. Han uttalade sin
stora glädje över att se dem. Och de å
sin sida tackade honom, för att han varit
villig att sätta sitt liv på spel för att
rädda dem.
»Tacka inte mig», sade han ödmjukt,
»Det är Guds nåd och barmhärtighet
alltsammans».
»Ni tror då på Honom», sade fru
Ester glatt överraskad.
»Ja. Och att jag inte i otro och förakt
gick allt längre och längre bort ifrån
Honom utan kom under inflytande av Hans
ord och så småningom blev förd till
sanningens kunskap, lät Gud er, fru Vidje,
bliva medlet till».
De båda makarna betraktade honom
frågande. Han var tyst ett par ögonblick.
Så tog han från nattduksbordet sin bibel,
som värdinnan på hans begäran burit upp
till honom. Han öppnade den och höll
upp ett par pressade skära rosor, som
han använde till bokmärke.
»Minns ni, fru Vidje», sade han, »att
ni en sommarkväll för tio år sedan gav
bort dessa båda rosor till en liten trasig
och smutsig gatpojke? Det var jag. Jag
var en mycket dålig gosse. Utan far och
mor och inackorderad hos en elak kvinna,
soim drack, svor och slog mig. Jag var
förbittrad på både Gud och människor.
Om Gud visste jag för resten bra litet.
Jag var en riktig hedning. Tillsammans
med ett par kamrater hade jag förövat
ett par mindre inbrott. Nämnda kväll var
jag utsedd att gå och spionera i eder villa,
ty vi visste, att assessorns rest bort. Men
eder vänlighet att giva mig rosorna och
de ord, ni sade mig om Jesus, som äl-
SEGRAR 267
skade mig och givit sitt liv för mig,
gjorde det omöjligt för mig att fortsätta på
brottets väg. Den kvällen fingo mina
kamrater förgäves vänta på mig. Och även
sedan. Söndagen därpå uppsökte jag
fröken Neimans söndagsskola. Guds Ande
välsignade på min själ den undervisning, jag
där erhöll. Jag blev så småningom förd
från mörkret till Guds underbara ljus.
Oerhörda frestelser har jag haft att
genomgå. I Jesu namn har jag dock vunnit
seger. Flera gånger har jag tänkt uppsöka
er och berätta detta, men jag har ej haft
mod. Den där kvällen i förra veckan, då
jag fick rosorna, blev jag även hindrad.
Genom fröken Neimans vänliga bemedling
fick jag snart plats på en mekanisk
verkstad, där jag ännu arbetar. De sista åren
har jag undervisat en klass i pastor H:s
söndagsskola.
På sista tiden har jag gått och närt en
stor dröm. Jag har lagt undan och sparat
så mycket, som det varit mig möjligt,
av vad jag förtjänat, för att möjligen inom
ett par år försöka komma in på ett
seminarium och bli skollärare. Men nu tycks
detta hopp grusas. Min sjukhusvistelse
kommer att taga både tid och pengar. Under
exercistiden förra året kunde jag inte
heller spara något. Och snart blir jag för
gammal att komma in. Men ske Herrens
vilja! Må han göra mig nöjd och trogen
i det lilla på den plats, där Han behagar
låta mig vara!»
Tårar glänste i både Esters och Birgers
ögon, då Georg slutat. Birger tog hans
hand och tryckte den varmt.
»Tillåter ni, att min hustru och jag,
när ni blir återställd, underhåller er på
seminariet, ifall ni lyckas komma in där?»
frågade han.
Nu var det Georgs tur att bli
överraskad. »O Gud, jag tackar Dig för all
Din outsägliga godhet och nåd», var det
enda, han kunde säga.
Georg tillfrisknade raskt. Strax därpå
kom1 han in på seminariet. Han
genomgick det med glans. Och det bästa var,
att han utgick därifrån såsom en troende,
gudfruktig yngling, som fortfarande levde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
