Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. 15 September 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
355
icke vill att någon skall förgås, utan
att alla skola vända sig till bättring.
Och må det gamla budskapet — på
nytt framburet — få väcka upp
sovande kristna till helig vandel och
gudsfruktan, till att vaka och vara
nyktra, iklädda trons och kärlekens
pansar, med frälsningens hopp såsom
hjälm! Skåda framåt! Bortom
vredesdomarnas fasor ser trons öga
strålarna av den morgonrodnad, som bådar
den nya dagen. Då skall för dem, som
frukta Herrens namn,
rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under
sina vingar. Och folken skola vandra
i dess ljus.
Ja — nya himlar och en ny jord,
där rättfärdighet bor, förbida vi
efter Hans löfte.
AMEN! Kom snart, Herre Jesus!
Hälsingborg den 30 maj 1937.
Broder Georg.
Andlig trötthet.
Det var söndagsafton. Jag satt
bekvämt bakåtlutad i min mjuka, sköna
kyrkbänk och åhörde en predikan från
Ystad. Den var mycket god och
allvarlig. Pastorn talade om de många
trötta människor, som finnas, och
huru de behöva vila och vederkvickelse.
Han visade ock, var och hur sådan
kan erhållas. Sedan han nämnt
några sådana trötta, sade han: »T. o.
m. vi präster äro nu trötta efter det
myckna predikandet under dessa
många helgdagar». Det var nämligen
i slutet av julen. Jag blygdes för min
maklighet, där jag satt och njöt, och
jag kände, liksom många gånger förr,
hur onyttig och ovärdig Guds nåd
jag var.
Kanhända den andliga tröttheten
bort vidröras något mera i predikan,
än vad som skedde. Jag fick dock
tillfullo bekräftat, vad jag förut anat.
Sade f. ö. ej den vise: »Mycken
predikan gör kroppen trött»? (G:a övers.)
Detta måste tillämpas på såväl den
talande som den hörande. Äro ej alla,
såväl predikare som åhörare, i fara att
bli trötta, slöa, sömniga och att
somna? I bänken äro vi i fara att bli
kritiska, klandersjuka, fordrande. Vi
bli lätt kalla och likgiltiga, och det
andliga livet är på väg att dö.
Likaså är faran för pastorn och
evan-gelisten ej mindre. Predikar han
ännu med samma nitälskans glöd, som
när han begynte sin verksamhet?
Eller är det på väg att bli en vana
blott? Känner han nu som förr
ansvaret för de människosjälar, som han
är satt till att kalla och vårda? På
vilken andlig ståndpunkt står han nu
själv? I bästa fall har han fört sina
åhörare dit och kanske man ej kan
begära mer? Minskas åhörarnas
antal, och försöker han nu med
vältalighet imponera för att »dra folk»?
Det kan ha fruktansvärda följder med
sig för både bänken och predikstolen,
om vi ej äro på vår vakt.
Vår avsvurne fiende är ej
overksam. Får han oss ej i sina grova
snaror, så kanske han lyckas med de
fina, mjuka, med en välluktande
andlig krydda bemängda. Han har
tyvärr lyckats så med många. Emil
Gustafson säger på ett ställe:
»Mången kristen, vilkens tårar strömmade
ned på Herrens altare, är i dag
käns-lolös för talet om en full,
genomgående frälsning, och även han löper
fara att bli förhärdad genom
syndens bedrägeri. Då händer, att en
Andens man sticker svärdet i skidan
och Andens evangelium ersattes med
lysande moralpredikningar,
människofiskaren övergiver sina nät och följer
den moderna tiden för att hålla
föredrag över andliga ämnen, och
världen lämnas att förgås».
Säg, är tillståndet bättre nu, än
när dessa ord nedskrevos? Är det ej
snarare tvärtom? Må Herren i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
