Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. 1 Oktober 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 ’ TRONS
Skolan motsvarar en högre folkskola
med 8 klasser och 2 förberedande.
Utom skolhemmets flickor komma
barn från staden till undervisningen.
Skolhemmet var då, 1911, ej så stort
som nu. Där voro omkring 60 eller
70 flickor och bland dessa också
låg-kastflickor, parias, som det heter i
Europa. Två av barnen fingo var dag
i tur och ordning hjälpa till i köket
med att riva kryddor, skära
grönsaker, hämta vatten m. m. Men det
var icke tillåtet för lågkastflickorna att
komma till köket eller röra vid maten
eller kärlen, inte heller skulle de
våga att bjuda omkring
mässingsmuggen till kamraterna, när dessa åto sitt
ris och kufrisås. — Så hade det varit
i åratal. Traditionen är i Indien den
andliga tröghetslagen. Jag måste se
detta och böja mig, men efter ett par
år blev det mig för tungt.
jag talade med de indiska
lärarinnorna. Särskilt då vi hade
bibelstudium tillsammans. Likaså med de
största flickorna. Apostlagärningarna
läste vi grundligt. Vi läste, hur
judarna icke ville umgås med
hedningarna. Hur t. o. m. Petrus, Herrens
apostel, måste få både en läxa och en
bakläxa, innan han i Kornelius’ hus
kunde säga: »Gud har lärt mig att
icke räkna någon människa förohelig
eller oren.» Lärarinnorna förstodo och
önskade, att något skulle göras. Vår
ordförande, d:r Jakob Sandegren,
sade, när jag rådfrågade honom:
»Försök du!» Julferierna kommo, och 11
januari 1911 skulle vi åter börja. Alla
hade kommit, vi hade vår morgonbön,
och efter densamma läste en av
lärarinnorna upp ordningen för dagen.
Jag gick till mitt arbetsrum, fylld av
oro. Efter en timme kom vår
kokerska, som var av god kast, och som
nyss kommit till kristendomen, och
förklarade, att nu kunde hon ej
stanna. Det var omöjligt. FIennes
/dotter och ett par släktingar hade också
packat sina små koffertar. När jag
SEGRAR
kom ut till barnen, stodo de stumma
med tårar i ögonen. Många föräldrar
kommo för att hämta sina barn. En
del fäder knöto sina händer i
förfäran och vrede. Hade vi gjort rätt,
som läto de mest begåvade barnen
gå sin väg? Det var dagar av ångest
Men vänner funnos också, som skrevo
uppmuntrande brev. Lärarinnorna och
de större flickorna skötte sysslorna.
En av våra evangelister for till
Veu-gadasalapuram för att tala förstånd
med vår förskrämda kokerska. Hon
å sin sida for till Virudupotti till allas
vår Farbror och Tant Sandegren för
att tala om saken. Där fick hon vetav
att yår mat blir förstörd, om vi laga
den med smutsiga fingrar, men icke
om en person av annan kast sysslar
i köket. Till vår förvåning och stora
glädje kommer hon tillbaka till oss
efter 10 dagar. Hon har de sina med
sig, och hon lovar att rätta sig efter
den nya ordningen.
Sedan den dagen har skiljemuren
varit nedbruten i vårt lilla samfund
Inom skolans väggar. Och vi kunde
tacka Gud för segern.
Vad har Ni erfarit?
Jag knackade en dag på en
arbetares dörr, erbiöd honom en liten bok
och bad honom komma med på våra
bönestunder. Med skärpa i tonen
svarade han:
»Ni kan icke säga mig något, som
jag icke redan vet. Det tjänar till
intet att gå och höra.»
Jag svarade: »Då kan ni lova mer,
än jag vågar säga. Ty det finns
mycket, som jag ännu inte lärt. Något
har jag dock lärt, och det något som
är värt att lära. Jag undrar, om ni
vet det.»
»Vad då?»
Jag svarade: »Vi ha i nya testa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
