Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. 1 November 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
TRONS SEGRAR 418
Den unga flickan såg förvirrad ut.
Hon kunde synbarligen ej följa med
en dylik tankegång.
»Jo, visserligen, men jag förstår inte
ändå?»
»När man som jag får bevittna så
mycken jämmer och nöd, så mycket
lidande av både lekamlig och andlig
art, åh, fröken, ni kan ej tro, hur
gripande den tanken mången gång
kännes för mig, att de, på vilka Herren
slösar sina gåvor, så sällan, så ytterst
sällan ställa dessa gåvor i Hans tjänst
och bruka dem till Hans ära. De
använda dem blott för egen njutning,
egen ära, i stället för att giva
Herren Hans gåvor tillbaka och med dem
sprida en smula solljus på vägen för
sin lidande nästa.»
»Nå, vad vill ni då att jag skall
göra, doktor? Ty att ni har något
syftemål med er lilla straffpredikan,
det märker jag nog.»
Den allvarlige läkaren log. »Nå ja,
det är väl bäst att komma fram med
det då! Jag tänkte verkligen: om
mina stackars sjuka på sjukhuset en
gång finge höra något så vackert!»
Hon skrattade. »Nå ja — om det
verkligen är ert allvar och det skulle
göra dem någon glädje, så nog kan
jag sjunga. Men det skall väl vara
psalmer, förstås?»
»Inte oundgängligen nödvändigt. Jag
överlämnar valet åt ert eget omdöme.
Tack fröken! Vill ni komma i
morgon ?»
Ja, det ville hon. —
Och där stod hon nu i sin eleganta
promenaddräkt i en av de stora
salarna. Från varje bädd riktades mot
henne undrande, längtande blickar.
Doktorn hade sagt, att den unga
damen lovat sjunga för de sjuka.
Hon kände sig helt underlig till
mods. Aldrig forr hade hon sjungit
inför ett sådant auditorium. Men hon
fick inte dröja länge, och så började
hon sjunga en av våra vemodiga vack-
ra folkvisor, sedan ännu en och sist
en psalm.
Det var tyst i det stora rummet,
när hon slutade; endast en sakta
snyft-ning hördes från en bädd borta L
hörnet.
»Tack, fröken!» Den gamle läkaren
tryckte hennes hand. »Jag har aldrig
förr hört er sjunga så.»
Och så måste hon gå omkring med
honom från säng till säng; alla ville
tacka: det blev henne helt varmt om
hjärtat.
»Herren välsigne er, min unga
fröken», sade en gammal kvinna. »Jag
tyckte nästan jag var i himmelen ...»
»Kommer ni igen någon gång mer?»
sporde doktorn vid avskedet.
Ja, det lovade hon, och i nästa
ögonblick stod hon på gatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
