Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. 1 November 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 TRONS
låter ögonen glida från det ena
exemplaret till det andra, icke äro de
i antal så många, att de kunna
kallas för bibliotek, men tillräckligt ändå
för mig.
Men varför ringer i dag Salomos
ord om och om igen i mina öron:
»Det är ingen ände på att skriva
böcker»? Jag vet ej heller, varför mina
ögon så fastnade vid en liten bok, jag
tror den minsta av alla. Den är
gammal nu, tryckt 1890. Den gav mig
då så mycket gott, att jag tog fram
och ögnade något i den igen. Jag
tog den såsom en budbärare från
Herren.
Men vad nu? Boken vände ryggen
åt mig. Ja, så gör de ju alla. Aldrig
har jag förr tänkt därpå, men i dag,
vilken predikan det blev för mig! Jag
försöker ej här återgiva den. Jag
önskar endast, att Gud måtte få tala till
oss alla genom händelser i livet, t.
o. m. sådana som äro små och
obetydliga. Endast en .tanke, som grep mig:
Här har du, lilla bok, stått i många
år, och ingen har brytt sig om dig,
och nu vänder du ryggen åt mig!
Har jag varit lika kall och likgiltig
också för Gud, så att även HAN nu
vänt mig ryggen och lämnat mig?
Kanske någon ler åt denna min
barnslighet? Nå ja, gärna det! Men
låt ej den stora klokheten få fördärva
barnasinnets enfald!
Har du ej hört många andra ting
predika för dig? Kanske har du
någon gång i skogen sett ett träd, som
stod lutat mot ett annat, därför att
dess egen rot varit skadad? Har då
detta haft något att lära dig?
jag har många präster, som
dagligen predika för mig. På en byrå stå
två ljus. Där ha de stått dag och
natt i många, många år, utan att
lämna den allra minsta lilla ljusstråle
ifrån sig. Vad hjälper det, att de äro
vackra att se på och att de stå på
silverfot? De äro döda. Ingen har
tänt eld på dem, och därför ha de
SEGRAR 420
ej kunnat utgiva sig till att
förbrännas, till att lysa och värma andra. De
stå där döda och kalla. Det är så
mörkt, så mörkt omkring dem. Men
deras dag kommer. Kanske då för sent
att tjäna och vara till nytta. Finns
det ej i dag de ibland oss, som äro
dem lika? Jesu ord: »Jag har kommit
för att tända en eld på jorden, och
huru önskade jag ej, att den allaredan
brunne!» må väl nu mer än
någonsin gälla.
Jag har också utanför mitt fönster
en flock duvor och några sparvar, vilka
alla predika för mig. Men ännu en
sak: klockan på väggen. Säg, har
jag ej både högmässa, aftonsång och
friluftsmöten? Jo, må jag blott höra
och höra mig till livs!
Vad min lilla pastor i hyllan
sade, vill jag endast med några ord
återge: »Gud sänder sina barn mycket
lidande, på det att de icke må trivas
i denna världen. Men de hålla
oavvänt fast vid tålamodet och vänta i
stillhet på sin Herres utlovade
återkomst». Käre vän! Låt Gud få tala
tiil och med dig!
Th. E.
Hjärteförvandling.
När jag omtalade, att jag tänkte
skriva något över detta ämne,
frågade en helgad kristinna: »Kan ni
skriva om det?» — Och jag erkänner
gärna, att jag inte är rätte mannen
därtill. Men om Han, som kan
förvandla hjärtan och därmed människor,
bleve ärad genom dessa enkla rader,
vill jag gärna göra ett försök.
Vad är det egentligen, vi »draga
ut i fält» för, om inte dyrköpta
evighetsvarelser därigenom skola låta Sig
omdanas av Mästarehanden, ja, bli så
helt förändrade, att de en gång
passa som medborgare i himlarnas rike?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
