Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. 1 November 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
’ 425
flesta kinesgummorna väl använda sig av.
En verklig mor hemma i Sverige skulle
nästan hellre önska sitt barn till
bimrne-len direkt, än få det behandlat så, att
begär därav kan uppväckas, som kunna
ödelägga och ha ödelagt mångas andliga och
lekamliga väl. I många fall veta icke ©ns
mödrarna om, huru ammorna behandla
barnen.
En missionärsfamilj hade nyligen
kommit ut till Kina tillsammans med sin lilla
flicka. Hennes föräldrar måste lärtina
henne till en kinesamma, vars språk den lilla
flickan inte alls förstod. En dag hade jag
några minuter över att leka med henne.
Hennes amerikanska pladder var ej
alltid så lätt att förstå, men vi gjorde, så
gott vi kunde, med vad vi hade av
språket. Så kommer hennes pappa. Hon
flyger honom om halsen. »Nu går väl inte
pappa ut mera?» frågar hon. Men han
måste gå igen, hade endast varit hem
efter någon sak. Men en modigare flicka
har jag knappast sett. Hon börjar ej
stortjuta men sätter sig tyst på en stol, medan
ögonen bli så stora och väldiga pärlor av
tårar trilla nedför hennes vita kinder,
under det bon blickar ut i rymden. Så
sitter hon en lång stund, och mitt hjärta
lider med henne, då jag ser henne. »Ingen
har tid för mig!»
Jag sitter och berättar en del för några
missionärsbarn. Förrådet har tagit slut för
mig. »Berätta mer», låter det. »Kan inte
ni berätta något för mig?» frågar jag.
»Jag kan inte annat än kinesiska
berättelser», säger en, »och de äro inte alls
vackra». Han börjar dock berätta, men efter
en stund ångrar jag, att jag någonsin
bedit dem berätta något. Gång efter annan
avbryter han berättelsen med att säga: »Nu
är det något så fult, så jag vill inte tala
om det». Vad lian berättade var
tillräckligt ruskigt och snuskigt, hämtat ur
he-dendomeus avgudasagor, men då jag av
sammanhanget förstod, vad han ej ville
berätta, så ryste det i mig. Sådana
saker få barnen kanske dagligen lyssna till.
Ljusare bilder här jag också sett. Det
var vid en konferens. Jag går ut till träd-
gården. Före mig är det några av
kamraternas barn. Vad tro ni de göra? Jo,
på en bänk sitta de uppradade med var
sin bibel ocli penna. »Vad tycker farbror
jag skall stryka under för vers i det här
kapitiet?» frågar en av de minsta. Jag
får se i deras biblar och förvånas över
verserna de strukit under. Det är verkligt
innehåll i dem, sådant som Kan vara till
tröst för den sorgsne och kraft för den
stridande. En av dem säger till mig: »Jag
tycker bäst om att läsa
Uppenbarelseboken». — »Blir du inte rädd då?» frågar
jag, ty jag vet att en hel del äro rädda
för att läsa om de ting som komma. »Nej
då», svarar hän, »men jag längtar så
mycket till himmelen, då jag läser om hur
härligt där är».
Då jag tänker på vad jag förut
relaterat och jämför det med detta sista, blir
det ett stort under för mig. Ja, det är
ett Guds under. Han förmår att bevara
ett barnahjärta rent mitt i denna hemska
hedniska atmosfär. Hur mycket far och
mor bedit för dem, vet ingen, ty själva
hålla de ej räkning på sådant. Hur många
tårar de gjutit och vilken vånda hjärtat
understundom känt kan ej mätas, ty ett
sådant instrument har vetenskapen ännu
ej uppfunnit, att man därmed kan mäta
sorgens djup och smärtans intensitet. Men
jag här ibland hört föräldrarnas böner, och
mer än en gång ha bönerna kvävts i en
ström av tårar. Här bar anden bedit
mera än vad orden sagt.
Trots alla svårigheter ute på
missions-fältet vet jag, att ingen enda missionär
vill mista ett enda av sina barn. Lika
litet som ett instrument kan mäta smärtan,
lika litet kan det mäta den lycka, som
ett barn skänkt sina föräldrar. Huru
mycket ha ej barnen betytt för mig! Huru
mycket mera hä de då ej betytt för sina
egna föräldrar! Nytt mod, nytt hopp, ny
glädje ha de fört med sig. Och
framför allt — huru många stängda dörrar ha
de ej öppnat! På en plats gick det ej
att få hedningarna inom hörhåll för
evangelium, förrän missionärshustrun fått ett
barn. »De äro lika oss», var omdömet, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
