Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. 15 November 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 TRONS SEGRAR
435
Makten i ett personligt umgänge
med Kristus.
(Efter H. Drummond.)
»Den som håller sig till
Herren, han är e n ande med
Honom.» (Paulus.)
Om händelser kunna förändra
personer, huru mycket mer då
människor! Ingen kan möta en annan på
gatan, utan att denne på honom gör
något intryck. Vi säga, att vi utbyta
ord med varandra, när vi råkas. Men
vad vi utbyta är s j ä 1 a r. När två
människor äro mycket nära förenade
och mycket ofta råkas, bliver detta
utbyte sä fullständigt, att drag, som
förut varit utmärkande för blott den
ena av dem, börja att visa sig även
i den andras natur. Vem har icke
bevittnat denna hemlighetsfulla
förening mellan två själar? Vem har icke
sett ett åldrigt par hand i hand närma
sig slutet av livets pilgrimsfärd med
ett sådant förtroende till varandra och
en sådan glädje över varandra, att till
och med deras ansikten bära samma
slags uttryck? Dessa två äro
egentligen icke mer två själar. De äro
-så att säga med varandra
sammanväxta till e n själ. Sak samma,
vilken av de två man talar till. Man
kan säga detsamma åt dem båda.
Sak samma vilken av dem som svarar.
Båda skulle avgiva samma svar. De
hava kanske ett halvt århundrade
speglat sig i varandra, och
detta har på dem haft sin verkan.
De hava förvandlats till varandras
avbilder. (Jfr 2 Kor. 3:18.) Det är
inflytandets lag, som gör, att vi bliva
lika de människor, som vi
mest beundra. De två gamla där
ha blivit varandra så lika, emedan de
vant sig att beundra varandra. Denna
lag genomgår allt, litteratur, historia,
biografier o. s. v. Den ena
människan är blott en mosaik av andra
människor. David smakade något av
Jonatan och Jonatan något av
David. — — — Umgänget med
Sokra-tes måste hava gjort en människa vis;
med Aristides — rättrådig. Francis
av Assisi måste ha gjort en människa
mild; Savonarola stark. Men att
umgås med Kristus måste göra en
människa lik Kristus, det vill säga till
en kristen.
Det är något högst gripande i det
sätt, varpå Kristi samtida och i
synnerhet Johannes talar om Kristi
inflytande. Johannes själv följde dagligen
med undran sin Mästare. Han blev
överväldigad av vad han såg,
övervunnen., hänförd, förvandlad. I hans
tanke var det rentav omöjligt för
någon att stå under Kristi inflytande och
dock förbliva den man hade varit. »Var
och en som förbliver i Honom»,
säger han, »syndar icke». Det var
o-tänkbart, ville han säga, att en sådan
skulle kunna synda, lika otänkbart,
som att is skulle kunna förbliva
o-smält, utsatt för en brännande sol,
eller mörker existera, då dagsljuset
bryter in. Om någon syndade, så var
detta för Johannes ett tydligt bevis
på att den människan icke var i
Kristus. »Var och en som syndar»,
utbrister han, »har icke sett Honom
eller lärt känna H o n o m». Synden
kunde icke trivas i Jesu närvaro. Dess
rötter liksom förtorkade. Dess makt
och seger voro slut.
Det var en gång en ung flicka,
vilkens hela liv och karaktär utgjorde
ett ämne till undran för alla, som
kände henne. Hon bar vid sin hals en
guldmedaljong, som hon aldrig tillät
någon att öppna. Vid ett tillfälle av
särdeles förtroligt samtal med en vän
tillät hon emellertid denna att trycka
på fjädern till medaljongen och få
del av hennes hemlighet. Vännen såg
då dessa ord skrivna: »Honom älskar
jag utan att hava sett Honom.» (1
Petr. 1: 8.) Detta utgjorde
hemligheten till den unga flickans sköna liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
