Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. 15 December 1937 (Julnummer) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
TRONS SEGRAR 494
det?» Söndagen kom, och den unge
mannen höll sitt löfte. Frimodigt steg han
upp och sade: »Jag vill utvälja Jesus i
dag!»
En tid har nu gått. Och vi ha all
anledning att tro, att mannen verkligen
menar allvar. Regelbundet kommer han för
omläggning och för att få undervisning
samt visar sig för övrigt som en kristen.
Detta är nedtecknat som ett svar, om
än ett bävande sådant, till rubriken här
ovan. Det lönar sig att så ut Ordets
ädla säde på alla rum och under alla
omständigheter och förhållanden. Bed, att
den unge mannen får nåd att hålla ut
och därmed vinna sin själ!
Lilly Gustafson.
Stor glädje — julglädje.
För T, S:s julnummer av J. L.
Ytligt sett, kunna vi knappast tala
om en glädjefattig tid. Den unge har
tusen och ett tillfällen till nöjen och
njutning. Far man en sommardag
genom svenska bygder, så lägger man
märke till de väldiga affischer, som
allestädes inbjuda främst de unga till
fester av olika slag. Ofta ges festerna
en viss ideell betoning för att på
intet sätt avskräcka ens de mer
allvarliga och tänkande ungdomarna. Men
i regel äro de varann ganska lika. De
ge nöje, ytligt nöje, syndigt nöje. Ty
i festernas närhet bor icke Guds
Ande utan en helt främmande ande,
syndens och världens ande.
Och den unge låter sig lockas med.
Av mången varm förmaning och in-
nerlig förbön tycks det ofta bli ingen
frukt. Den unge är fångad i
mörkrets bojor, och de slutas allt fastare
kring hans stackars själ. Allt under
det att munnen ler och ögonen stråla
och ungdomsfröjden brusar så starkt,
att andra riktigt kunna tro, att här är
bara idel glädje.
Men efter sommarens festdagar
kommer höst och vinter. Allting
vissnar och försvinner. Av prålande
lövverk finns inte mycket kvar, när
vinterstormarna gny och julsnön faller över
jorden. Av glädjen finns inte ett spår,
när läpparna blekna och kindens rosor
dö. Vart tog glädjen vägen? Jo,
fråga den åldrige, som går mot
gravens brädd, så får du veta åtskilligt
om livet. Och vad han berättar dig,
det kunna tusende andra också göra.
I juletid läsa vi om en annan glädje,
en större och varaktigare glädje.
»Herdarna vände tillbaka och prisade och
lovade Gud, för allt vad de hade fått
höra och se.» De voro fyllda av den
sanna julglädjen. Och den glädjen,
den varar, lovad vare Gud!
Herdarnas glädje var trons glädje.
De trodde ängelns ord och gingo åstad.
Den som tror får alltid fröjdas, ty
det är salighet att tro vad Gud talar.
Och de kommo icke på skam i sin tro.
Kanske kommo tvivlen smygande
under deras julnattsvandring in till
Bet-lehem. Skulle de månne få se den
nyfödde? Eller var allt bara en
vacker dröm och det hela en utopi?
Man hade ju väntat så länge, länge
efter Israels tröst. Han kanske aldrig
skulle komma!
Men de gingo. Och de funno
Frälsaren. Och när de vände tillbaka,
prisade och lovade de Gud. Tänk,
vilken fröjd! De hade skådat
Frälsaren. De hade anat julens under. Guds
Ande hade uppenbarat något av
hemligheternas hemlighet. I sanning, de
hade julglädje.
Unge vän, har du varit i
Betle-hern? Nog har du varit på många an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
