Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. 15 December 1937 (Julnummer) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 TRONS
hela slöt med handgripligheter. De
voro duktiga brottare båda två.
Omsider vann dock Per. Han lade
kamraten med ett kraftigt tag till
marken. Denne hoppade upp lik en
fjäder och rusade på nytt på Per. Men
ännu en gång lades han till marken.
Nu förstod Karl-Emil, att det var
hopplöst att vinna seger denna gång.
Men ögonen gnistrade av vrede.
»Du är en fin läsare du», utbrast
han i ilsken ton. »Du går i
söndagsskolan om söndagarna och tror dig
vara så helig och bättre än alla
andra och så slåss du på detta sätt.
Nej, du är en skrymtare, det är vad
du är. Du är precis lik din far och
hela högen, som går till
missionshuset. Det är sant, vad min far sa’, då
han levde: »Läsare äro det värsta
pack som finns». Och så söker du
agitera för att jag ska’ gå till den
där söndagsskolan och bli likadan.
Nej, jag betackar mig. Du är dryg
och högfärdig du, för att du är son
på Sörensgård. Men vänta, mina
nävar bli väl kraftigare, vad det lider.
Då kan du akta dig.»
»Säg bara inte något om min far»,
svarade Per och hytte med den
knutna näven mot kamraten. »Han är
den bästa människa jag känner. Det
hade varit gott, om din far varit lik
honom. Då hade han inte gått och
slagit ihjäl sig i fyllan och villan.
Då torde han ha levat än, och du och
din mor hade haft det bättre. Jag
önskar, jag vore som far».
Karl-Emil svarade inte. Han
spottade på Per och sprang backen
utför med ett ondskefullt grin.
Med sänkt huvud och tunga steg
vandrade Per sakta hemåt. Å, vad
har; blygdes över att ha låtit vreden
övermanna sig! Inte var han en
läsare inte! Nej, nej, tyvärr. Men vad
han önskade, att han gjorde skäl för
det smädenamnet! Ack, att han vore
lika lycklig som far och mor och
morbror Gunnar och tant Gerda och alla
SEGRAR 496
de andra, som brukade gästa
Sörensgården ibland!
Han läste sin Bibel rätt flitigt, och
han hade ju bett så mycket till Gud
och Frälsaren, att han måtte få
visshet om sina synders förlåtelse och
frid i sin själ. Men friden dröjde.
Och det var ju inte underligt, så som
han bar sig åt! Nu måste han bedja
Karl-Emil om förlåtelse, när han
träffade honom. Det fanns ingen annan
råd. Men påkostande skulle det bli.
Ja, det var sant, vad Karl-Emil sagt’
Per var dryg och högfärdig. Ja, han
var en stor, stor syndare. »Käre
Frälsare», suckade han, »gör mig till Din
lärjunge! Vinn seger över mitt
onda sinne! Lär mig att rätt känna
Dig, tro på Dig och älska Dig! Ack,
Du ser hurudan jag är. Förlåt mig
alla, alla mina synder! Hjälp mig,
fräls mig, Du som har köpt mig så
dyrt med Ditt eget blod!»
Hemkommen, fann han Svea, sin
lilla syster, svårt sjuk. Doktorn
hade nyss varit där och förklarat, att
det var en barnepidemi, som brutit
ut i bygden. Hon hade varit
krass-lig i flera dagar men inte direkt legat.
Nästa morgon låg även Per i hög
feber.
Han hade angripits av samma
sjukdom som Svea.
De båda närmaste veckorna blev
det bekymmersamt och oroligt för
far och mor på Sörensgård. De
byttes åt att vaka över de båda
syskonen, som placerats i samma rum.
Doktorn kom då och då. »Det ser
allvarligt ut», sade han.
Och en kväll dog lilla Svea. Men
hon slumrade in i den himmelske
Barnavännens famn. En stund
innan dödsbudet kom, vaknade hon upp
ur sina feberfantasier och kom till
fullkomlig sans. Med glädjestrålande
blick förklarade hon, att hon skådat
underbara ting. Hon hade sett
himmelens härlighet och den vitklädda
skaran kring tronen. De sjöngo alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
