Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det skönaste leendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De logo vänligt och liksom deltagande mot den
sorgsne mannen, hvilken så allvarlig betraktade dem.
— Menade engeln att barnens oskyldiga lekar och
löjen skulle kunna bringa mig på andra tankar, —
frågade han sig sjelf. Har icke jag en gång varit lika
som de? Huru noga ihågkommer jag ej denna tid, då
den flyende dagen icke efterlemnade något smärtsamt
minne och stundens sorg glömdes långt innan tåren torkat
på min kind. Ögonblickets glädje var allt, och framtiden
var en gåta, hvars lösande gjorde mig intet bekymmer.
Hvad var dock ovaraktigare än denna barnafrid? ...
den är som ett dansande irrbloss och uppfyller min själ
med sorg och medlidande.
Och han vandrade bort ifrån barnen, så långt bort
att han ej längre kunde höra deras klingande skratt
och glada utrop.
Derpå kom han till en lund. Oräkneliga
sångfåglar gungade på trädens qvistar, der de lekte »tittut»
bland de ljusgröna bladen, dem vinden skämtsamt
skakade och lyfte.
På en mossbelupen, af åskan splittrad trädstam sutto
en yngling och en ung flicka. De speglade sig i
hvarandras ögon och kärlekens soliga leende upplyste deras
anleten.
— Kärlekens leende är skönt — tänkte han, och
sjelfva känslan är ett lån från himmelen; men himlen
återtar ofta sitt lån och förbyter kärlek i hat. Har
icke jag älskat och hvad återstår mig nu? Nej ... jag
vill dö ... måtte blott dagen taga ett slut, så att jag
kan blifva befriad från mitt löfte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
