Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förr och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hvilka pröfningar Du behagar pålägga mig, o
Herre, skall jag vara beredd att tålmodigt bära. Jag
skulle dock ej vilja byta: förr mot nu — tillade hon
och en gnista af den fordna stoltheten tändes ett
ögonblick, för att åter genast slockna.
Derpå återtog hon sin för några minuter hejdade
gång mot hemmet. Vinden svalkade hennes brännande
hufvud; ty hon glömde att svepa shawlen omkring sig.
Uppkommen på sitt torftiga rum, nalkades hon
sängen, der de små feberheta barnen slumrade. Då
kastade hon sig på knä och utbrast:
— Gud, min Gud, Du har väl icke helt och hållet
öfvergifvit oss!
Dessa förtviflansfulla ord upprepade hon gång efter
annan. Hon fann i dem en viss lättnad för sin
beklämda själ.
I samma ögonblick kom från torkvinden en ung
qvinna, med armarne fulla af rentvättadt linne och en
brinnande lykta i handen.
Den sorgsna klagan, som nådde hennes öron, kom
hennes lilla lättrörda hjerta att slå af oro. Hon
stadnade lyssnande. Derpå gläntade hon på dörren,
hvarefter hon gick in till den gråtande Clara.
— Var vid tröst — sade den inträdande — Gud
öfverger ingen, som förlitar på honom.
Läggande linnebördan ifrån sig nalkades hon den
ännu knäböjande Clara, som blickade upp i det milda
anlete, hvilket så medlidsamt lutade sig öfver henne.
För första gången på många år gret hon ut sin sorg
vid en deltagande qvinnas bröst. Och ändå sågo de nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
