Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förr och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillkallades och efter några dagar förklarade han att
den sjuka var angripen af en häftig nervfeber. Trenne
veckor härefter var hans tillstånd alldeles hopplöst. Och
likaväl hoppades Clara, ja, icke ens då hans ande var
flyktad kunde hon genast fatta sin oerhörda förlust ...
Småningom försjönk hon i ett djupt svårmod,
hvarur ingenting tycktes kunna rubba henne. Skötandet
af hennes lilla hem och barnens joller och lekar, som
förut gjort henne så stor glädje, var henne nu blott
en plåga.
Den gamla enkefrun, hvilken fortfarande hyst
vänskap och deltagande för de unga makarne, sökte nu
trösta Clara i hennes gränslösa sorg och talade många
allvarliga ord, om det orätta uti, att så uteslutande ha
fästat sitt hjerta vid ett föremål, så att hon tycktes
glömma de pligter, som nu i dubbelt mått ålåg henne
att uppfylla, nemligen barnens uppfostran.
Clara hörde väl på hennes ord, medgaf att hon
hade rätt, men sade sig sakna styrka och kraft att
åter lefva och verka; ty hennes hjerta vore likasom
dött.
En dag kom den gamla frun till Clara. Vid
bortgåendet tog hon med sig hem de båda små flickorna
och sade:
— Barnen behåller jag några dagar, såvida du
icke saknar dem.
— Åh nej, icke mycket — svarade Clara helt
förströdd.
Hennes gamla väninna suckade, skakade på
hufvudet och smekte de små, hvilka lekte och jollrade helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
