Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Carl och Skön Öllegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungen, som såg Öllegårds förtviflansfulla smärta,
sade bönfallande:
— O, Öllegård! kan du förlåta mig?
Tonen, hvarmed dessa ord uttalades, rörde henne
djupt, och utbristande i häftig gråt snyftade hon:
— Hvad har väl jag att förlåta?... ha vi ej varit
lika felaktiga? Min kärlek tillhör dig för evigt, och så
länge jag andas skall jag välsigna ditt minne.
Efter en innerlig omfamning skiljdes de älskande.
Med en sakta suck sjönk Öllegård tillbaka mot
gräsbänken, och döljande ansigtet i händerna upprepade
hon konungens ord:
— Han hade rätt: En brottslig kårlek medför
endast blygsel!
Ännu en gäng vände konungen sig om, och hans
blickar hvilade för sista gången på den unga flickans
af smärta darrande gestalt.
Dagen derpå begaf sig konungen till sin krigshär,
för att i närheten af Helsingborg afvakta
fredsunderhandlingarnes afslutande, hvilket skedde några månader
härefter i Lund eller den 26 September 1679.
Från detta ögonblick fanns för Carl XI blott en
qvinna, och han egnade uteslutande alla sina tankar på
sin blifvande gemål.
Möjligtvis fördunklades dock någon gång hans ljusa
framtidshimmel genom minnet af Öllegårds förgråtna
ansigte och krossade hjerta.
Det var kanhända för att försona denna hågkomst,
som han upphöjde pastor Nessenii barn i adligt stånd
och gaf dem stora föräringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
