Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blad ur en Konstnärs lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elin var ensam, hon satt läsande vid divanbordet;
jag gick in och tog som vanligt plats vid hennes sida.
— Är ni ensam hemma, frågade jag slutligen, för
att säga något.
— Ja — svarade hon rodnande. — Moster och
flickorna äro hos någon för mig alldeles obekant
storhet. Som ni vet, är jag icke road af sällskapslifvet,
och när vi sjelfva hafva främmande, håller jag mig helst
undan, så att de flesta ej veta att en så ringa person
som Elin Krohn finnes till; derföre är jag sällan
bortbjuden. Innan jag fick lof att härutinnan följa min
smak, så utkämpade jag mången hård strid med moster,
som nödvändigt ville förströ mig.
Hon log sorgset. Ovilkorligt frågade jag: — Äro
edra slägtingar alltid så vänliga emot er, som de borde
vara.
— Och huru stor vänlighet bör, under dylika
förhållanden, den ena slägtingen visa den andra —
frågade hon leende.
— Så stor, att den minst lyckligt lottade parten ej
allt för mycket saknar det förflutna ... Ni saknar det
förflutna?
Hon lutade hufvudet i handen, men plötsligt höjde
hon det åter. Kinderna voro öfversköljda af tårar.
— Ni gråter — stammade jag.
— Ja — svarade hon, hastigt borttorkande
tårarne — ty vid er fråga kom jag ovilkorligt att tänka
på fordna lyckliga tider, då min mor ännu lefde. Huru
högt älskade jag henne icke ... hvilka sträfvanden och
försakelser ålade hon sig ej, för att kunna gifva mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
