Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En öfverraskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När fader Nils och sönerna, hvilka sysslade vid
båten, fingo höra hvem de hade räddat, blefvo de
ytterligt glada och skulle gifvit till höga fröjderop, om icke
mor Stina åtvarnat dem, samt bedt, att de skulle låta
den Guds engeln sofva i fred.
Under djup tystnad trängde sig snart de öfriga
fiskrarne kring kojan. Mor Stina höll sträng ordning
och tillät ingen att knysta.
Men då omsider konungaparet trädde ur kojan,
ville jubelropen icke taga något slut.
Till och med Gustaf Adolph glömde några
ögonblick sitt majestät och sin sedvanliga tillbakadragenhet.
Han samtalade länge med fader Nils och sade, att han
näst Gud hade honom och hans söner att tacka för
deras underbara räddning.
Den milda Fredrika hörde folkets jubel, hvarvid
hon helt gladt tänkte, att det var ett bevis på, huru
kärleksfullt folkets sinnesstämning var emot deras konung.
Hon anade icke då, att ett ödmjukt folk kan våga föra
något annat språk än kärlekens till deras lagkrönta
herrskare ...
Och väl att framtiden höljes i en mystisk slöja ...
Denna åt lidandet och försakelsen utkorade furstinna,
hade eljest haft få glädjedagar ...
Innan det kungliga parets afresa begåfvades alla
närvarande med rikliga skänker.
Men till tacksamhetsgärd för deras räddning ur
lifsfaran, gåfvo de kungliga åt fiskarfolket och deras söner
en årlig pension, hvilken drottningen alltjemnt
utbetalade, äfven sedan hon för alltid lemnat Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
