- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
22

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den gamla gården

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att hon hörde, att Nils somnat. Då andades hon
ut och beslöt att handla, när det blev dagen

Den första dagen sade Inga Persdotter dock
ingenting åt sin son, ej heller den andra eller
den tredje. Först den fjärde dagen lät hon, vad
hon tänkt, komma till hans vetskap. Det var i
mitten av februari, och det var då den lätta
snön låg vit över åkrarna, där så många släkten
hade arbetat, vilka nu sovo under vintertäcket.
Aftonlampan brann med svagt sken, och ljuset
föll på Nils gestalt, där han satt vid det stora
fällbordet med den nyss tömda tallriken framför
sig. Hans händer vilade på bordet, och hans
ansikte var tungsint och grubblande. Ljusskenet
nådde icke Inga Persdotter, som stod i
skuggan, sedan hon rett bädden i ordning, och
oavvänt betraktade Nils, utan att han märkte det.

Tigande gick kvinnan fram till spisen och
kastade några torra vedträn på de slocknande
glöden.

»Kom hit och sätt dig här hos mig, Nils»,
sade hon.

Mannen spratt till, som om han vaknat ur
sömnen. Men som kvinnan sagt honom, gjorde
han.

Så sutto moder och son i vinterkvällen och
sågo lågorna glida upp över vedträden och mötas
i en lång fladdrande låga, som steg mot det
mörka. Oljan i lampan var slut, och den
började osa. Tyst reste sig Inga Persdotter och
skruvade ned veken.

Så sutto de där åter och sågo, hur lågorna
fladdrade allt högre. De krökte sig som spetsiga
ormtungor av eld, slingrade sig om varandra,
sjönko ned i det blåa, vilket danade kring de
svartnade brändernas flamröda glöd, och bakom
sig kastade de båda nedhukade gestalterna
framför elden stora, brutna skuggor över golv, väggar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free