Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den gamla gården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han menade allvar. Då ville Inga Persdotter,
att han skulle svära vid något bättre Ty hon
blev vid lynne av hans ord, och dä tyckte även
hon om att gyckla.
»Jag skall väl svära vid din själ då», menade
Hans ungkarl.
Men dä blev Inga Persdotter mörk, och Hans,
som genast såg, när det var ugglor i mossen,
vände skämtet i allvar och svor som hon ville.
»Sä visst jag här lever, och Gud vill», sade han.
Då lät Inga Persdotter sig nöja, och när en
stund gått, sade hon:
»Gör du det, Hans, skall du inte ha gjort det
för intet.»
Och när Hans ungkarl gick, stack han mellan
västfodret en sedel, vilken han fått som
handpenning.
Nils hade hela tiden ingenting sagt. Men
när Hans ungkarl var utanför donen, såg han
upp på modem, som om han velat säga något,
men reste sig i stället och gick långsamt ut.
All luften var full av lärkornas kvitter. De
syntes icke för solens strålar, som brände mot
nedgången. Men de hördes som ett surr av
jubel och klang, från jorden ångade det varmt,
och ur trädens knoppar brusto de första
blekgröna bladen. Nils gick genom trädgården ända
fram till staketet. Där ställde han sig tyst och
stirrade länge mot solen. Genom rutan följde
Inga Persdotter honom med ögonen, och när hon
såg honom stå där så orörlig, som om han
stelnat, blev hennes ansikte mörkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
