- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
97

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lag ute på ett gärde. Där trevade hon sig till
en tapp hö att vila på.

Så satt den rike Ola Perssons dotter, till
dess att morgonen grydde, och den första
strimman av, dager lyste fram genom mörkret. Då
först vaknade Elin till besinning om, vem hon
var, och var hon var. Men hon ägde inga tårar
längre. Frusen och uthungrad satt hon där och
stirrade ut mot den kalla dagern, och i stället
för att gråta som förr, kved hon och jämrade
sig, som om hon varit sjuk.

Elin fattade icke längre, att föräldrarna låtit
henne gå. Hon fattade ej, varför hon över huvud
icke själv hade stannat.

Men allt detta var nu borta och slut. Och
utan att se sig om eller tänka mera, reste hon
sig blott och gick på värkande fötter vidare hemåt.
Som i en dröm erinrade hon sig, att hon för
mycket länge sedan hade åkt samma väg, och
att Nils då hade kört för henne. Hon tyckte
sig kunna känna igen varje gård och varje träd.
Långt ut på slätten stod en rad av låga pilar.
Deras grenar stretade mot den grå himmelen,
som växte de med rötterna upp. Allt var sig likt.
Det gick bara nu så underligt långsamt att komma
vägen fram, och allt vad hon såg, blev minut för
minut liksom skarpare och mera tydligt.

Men närmare och närmare kom Elin sitt mål,
och hon tyckte sig ännu kunna se Nils peka med
piskan och höra honom säga: »Nu är vi hemma.»
Hon var glad att så var, och hon ryggade icke
ens, när hon såg gården, från vilken hon flytt,
komma allt närmare. Nu gick solen upp, och
den sken på halmtaket över stallet.

Men när hon kom i inkörsporten, stannade
Elin och höll andan. Hon hörde röster på gården,
som samtalade ivrigt, och hon förstod, att Nils
hade kommit hem. Men hon var så trött, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free