Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett par kråkor, som skrämts upp ur sin sömn,
lyfta och susa bort på svarta vingar, vilka
förstoras i skymningen, och borta från kärret ljuder
en ensam vipas skri som från en människa i nöd.
Inga Persdotter tror icke på Gud. Men hon
tror på djävulen. Hon är besatt av det brott, som
fångat hennes tankan Hon vet icke längre, varför
hon vill begå det, eller hur det skall ske. Hon
vet blott, att brottet jagar, hetsar, pinar och tvingar
henne framåt. Det har växt till ett med hennes
själ. Och hon kan ej leva, om hon ej får
begrava sina fingrar i den strupe, vilken som i
en spöksyn andas inför hennes ögon. Hon kröker
sina fingrar, som om stunden redan vore kommen.
Och medan skräcken för det, som rasar inom
henne själv, förvandlar allt, vad hon ser omkring
sig, till osynliga blodtörstiga fiender, vilka trakta
efter hennes eget liv, springer hon med fladdrande
kjolar och flåsande bröst, och hon stannar icke,
förrän hon slängt moderns dörr på vid gavel
och räddat sig in dit, där en lampa brinner.
Då först vet hon, att Maren ingenting lovat
och ingenting sagt. Och ensam med sitt brott
går hon kvidande fram och åter på golvet och
tror, att hon är sjuk.
Men ute blänka stjärnorna, och skogsranden
står stilla och mörk mot den djupblå himmelen.
Ingen mer än den, som är olycklig och besatt
av mordanden, kan där tänka på annat än den
tidiga våraftonens stilla, skymmande frid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
