Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast på tvåhundra kronor. Men för Nils var detta
redan nog, emedan han inga reda penningar hade.
På detta tänkte Elin en hel dag och en hel
natt. Hon somnade in med tanken på dessa
penningar, medan hon sov, drömde hon om dem,
och när hon vaknade upp, tyckte hon, att Gud
hade låtit detta ske för att hjälpa henne.
Dessa tvåhundra kronor stodo på en
skuldsedel, som Nils fader, Tufve Tufvesson, hade
utfärdat, under det sista året han levde. Denna
var överårig och skulle skrivas om, och för detta
var det nu, som Nils gick och gruvade sig.
På morgonen visste Elin, vad hon skulle göra.
Det kom henne för, att gjorde hon detta, då skulle
Nils se, att hon höll av honom. Och såg han,
att hon ville vara honom till hjälp i allt, vad hon
kunde, skulle kanske hans sinne vändas till henne.
När Nils därför på morgonen skulle fara bort,
gick Elin till honom och sade:
»Du skall fara bort nu, Nils. Jag vet också,
vart du far.»
»Vet du?» sade han vresigt.
Men Elin lät ej skrämma sig av hans ton.
De stodo mitt emot varandra i vardagsstugan,
och dörren till gården stod öppen, så att man
kunde se hästen, vilken stod för kärran och
tuggade på betslet. För första gången såg Elin
Nils frimodigt i ögonen och log.
»Du är skyldig tvåhundra kronor», sade hon.
»Och det gruvar du dig för. Men jag hade tänkt
så, att om du ville, skulle jag skriva till far.»
»Vill du det?» sade Nils tvivlande.
»Det vill jag», fortfor Elin. »Och ber jag
honom om det, sänder han dig nog pengarna.»
Nils stod stilla och såg på sin hustru. Vad
hon nu sade honom, kunde han aldrig tro skulle
hava varit möjligt. Tårarna stego upp ur hans
ögon av ånger, blygsel och samvetsagg, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
