- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
124

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och den kraftiga underläppen sköt fram, men
ögonen voro dolda under ögonlocken. Icke ens
när någon främmande kom in i stugan, stannade
Inga Persdotter i sin gång. Hon lät främmande
komma och främmande gå. Det hon tänkte och
ville, angick ingen. Hon var ensam därom.

Inga Persdotter överlade icke nu längre, hon
betänkte sig ej. Hon behövde blott denna tid
för att stålsätta sig, och så starkt var hennes
inre uppror, att det just var detta övermänskliga
inre uppror, som i det yttre förlänade henne
styrka och självbehärskning. För ingen visade
hon något. Det var blott vandringen fram och
åter, som röjde hennes oro. När hon blev ensam
med modern, kved hon sakta och tyst. Hon visste,
att modern ej kunde höra henne. Och när någon
kom, tystnade hon vredgad, därför att den
främmande stört henne. Sedan började hon på nytt.

En enda gång talade hon. Det var, när en
besökande kom att nämna sonhustruns namn. Då
stannade Inga Persdotter sin gång, såg lugn på
den främmande och sade, obekymrad om, hur
man skulle tolka hennes ord.

»Jag vet ett hus, där jag ville sätta henne,
och hade jag henne väl där, komme hon nog
aldrig dän.»

Därmed fortsatte hon sin vandring och såg
icke upp, när den främmande gick.

Inga Persdotter såg nu blott ett, och det
var detta enda, som band hennes tunga och gav
hennes kropp övermänskliga krafter, så att hon
kunde umbära både föda och sömn. Hon såg,
att allt, varefter hon förr traktat, var intet, och
detta, som hon nu eftersträvade, var allt. Vad
som sedan skulle följa, var henne likgiltigt. I
fråga om det, som nu fyllde hennes själ, erkände
hon icke ens, att något »därefter» fanns. Ty
något högre tyckte hon sig icke kunna vinna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free