- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
133

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

någonstädes skulle lysa ett ljus. När hon intet kan
upptäcka, stannar hon vid det fönster, som är
närmast bädden, där de båda makarna sova. Där
pressar hon ansiktet mot rutan och försöker att
se in. Men hon kan intet urskilja. Inne som ute
är allting blott ett jämnt, tungt mörker.

Då går hon runt byggnaden ännu en gång
och stannar vid gården på den låga trappan. Där
sätter hon sig och väntar, att timmen skall slå,
då Nils öppnar dörren och, som hans vana är,
går ut för att giva hästarna foder. Hon sitter
på samma sten, där hon en gång i sin ungdom
satt, i dov vrede förbannande sitt öde, därför
att hon skulle föda ett barn. Hon har glömt,
detta, liksom hon i denna stund glömt allt annat,
utom ett, och omkring henne stiga i mörkret
skuggorna av de gamla husen, vilkas väggar så
länge givit eko åt hennes stämmas jubel, smärta
eller raseri. Nu stå de tysta omkring henne, och
endast den svaga nattvinden rasslar sakta i
foderladans halmtak.

Inga Persdotter sitter och stirrar mot fönstret,
och som hon nyss väntade, att ljusen skulle
släckas och mörkret dölja hennes steg, så väntar
hon nu att se den lilla låga tändas, vilken skall
berätta henne, att hon icke längre är ensam vaken.
Men Nils sover där inne, och lågan tändes icke.
Åter tycker Inga Persdotter, att tiden skrider
långsamt framåt, alltför långsamt för hennes hämnd.
Åter kröker sig hennes hand i krampaktig
längtan att gripa om en strupe.

Till sist reser hon sig upp och går fram mot
dörren. Hon beräknar ej längre, hon trotsar på,
att intet kan röja henne. Därför höjer hon handen
och slår hårt på den stängda dörren. Då ser hon
ett ljus flamma upp därinne. Hon går åt sidan,
så att skenet ej skall falla på hennes ansikte, om
någon annan skulle öppna. Och som hon gör

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free